Jag har bott i Danmark i ca 13 månader nu (faktiskt exakt 13 månader imorgon) och det har blivit lite lättare, men saknaden finns fortfarande där. Såklart saknaden av min familj och vänner. Jag träffar dem några gånger per år, senast i början av juni i år till min brors student. Jag kommer inte att åka tillbaka förrän till jul tror jag (om jag har råd).

Jag bor i Köpenhamn, familjen i Västerås. Även om det är grannländer så är det riktigt långt bort.  Det är jobbigt. Speciellt för jag inte riktigt har några vänner i Danmark. Jag har min sambo och hans familj är som en andra familj för mig, men det kan inte jämföra sig med min riktiga familj. Bläää vad jag saknar dem ibland! Speciellt min pappa som är så fjantig ibland när han fånar sig. ♥ Ja ok, man ska inte favorisera - och det gör jag ju inte. Men jag mailar mamma varje dag, pratar med min syster genom viber och chattar med min bror på fb. Pappa pratar jag väldigt sällan med på Skype, så det är väl därför. :/

Nåväl, tillbaka till ämnet danskar. Det finns två slags danskar, alltså två sätt de reagerar på när de får veta att man är svensk.

1. "Nåårrhh! Er du svensker? Du taler da riktig godt dansk!"
2. "Hvor kommer du fra? - Oh you are Swedish? Jättebra!"

Alltså, de som berömmer en för ens danska och de som automatiskt byter till någon slags engelska med de få svenska ord de kan, inblandat.

Med vissa människor kan man alltså inte känna sig som hemma bland. Därför brukar jag i princip alltid känna mig extremt ensam när vi är på fester och tillställningar. Man blir annorlunda behandlad av många för man inte är dansk. Det är så extremt jobbigt att jag ibland bara vill flytta tillbaka - men det gör jag såklart inte för min sambo.

Ville bara skriva av mig lite. Ibland blir man bara så irriterad på dessa vikingabröder vi har.