Kram ♥

Om du vill snacka så är det bara att skriva till mig.

Massor med kramar <3 <3 <3

Jag hade det likadant. Jag hade en obehandlad ångestsjukdom och depressioner till och från i fyra år, och inte förrens i början av detta år, tre år senare, fick jag ordentlig behandling. Att du äter 50 mg/dag är ju jättemycket, jag åt 15 som mest. Kanske kan du försöka byta medicin istället?

Min familj förstod mig aldrig, och gör det nog fortfarande inte. Jag har dock flyttat hemifrån, så det är inget direkt problem längre. Mamma blev både arg och ledsen för att hon tyckte att så länge jag kunde gå upp hur sängen och ta mig ur huset rent fysiskt så kunde jag gå tiill skolan. Det gjorde saken bara ännu värre.

Det jag tycker att du ska göra är att se till att besöka en beteendevetare eller terapeut/psykolog med dina föräldrar, så att hen kan försöka få dem att förstå. Om det behövs så flera gånger.

Jag hoppas att det blir lättare för dig, och försök att gå till skolan så ofta och så mycket du orkar, men tillåt också dig själv att må dåligt när du behöver.

#1 + 2 Tack!!

#3 Jag började med 25 mg/dag men det var bara halva dosen av vad som är normalt för den medicinen jag tar nu. 50/mg är den egentliga dosen man brukar ta av det jag äter just nu..

Jag vet inte om jag orkar med fler möten med massa människor, men mamma är med på alla möten med min psykolog på Bup så bättre har det ju blivit absolut. Men hon tror liksom att allting ska funka som vanligt bara för att jag äter medicin nu typ.

Mjo jag har ju massor av praktiska ämnen som är skönare att vara på. Då slipper jag koncentrera mig så mycket och tänka utan det är bara att göra liksom. Sen har jag 2 dagar som jag slutar 11.15 på så dem försöker jag gå på i alla fall.
Jag är där alla dagar i veckan men jag har svårt att prestera och speciellt i vissa teoretiska ämnen som historia, svenska, engelska och entreprenörskap. Även fast Engelska är ett av mina favoritämnen :c

Ja, den attityden hade min mor också. Så fort jag började äta medicin så förväntade hon sig att allt skulle bli bra på ett par veckor. Försök med hjälp av läkare (antingen på ett möte eller be om att få ett brev skrivet) att förklara för henne att det inte finns några mirakelmediciner, de finns bara där för att hjälpa till. Äter man så stora doser att man inte känner av sin ångest eller depression så klarar man istället inte av vardagen för att man äter så höga doser medicin.

Annars kan du ju alltid försöka leta efter böcker, artiklar och internetsidor och ge till henne, om du inte känner för att gå på fler möten. Det brukar även finnas stödgrupper för anhöriga till deprimerade personer, om du försöker förklara för henne så kanske hon kan tänka sig att besöka en sådan, i alla fall en gång?

Huvudsaken är att du försöker gå till skolan, och försök att inte bli som jag blev. Jag tyckte att jag var duktig om jag gick dit en gång på två veckor. Berömm dig själv och ge dig själv belöningar när du varit där, det är mycket bättre än att bestraffa dig själv när du inte varit där. Det föder bara negativa tankar som gör det ännu svårare.

Är det de teoretiska ämnena du har problem med så kan du alltid läsa till dem senare (jag antar att du går på gymnasiet om du har många praktiska ämnen). Jag hoppade av gymnasiet två gånger och läser nu distansutbildning på folkhögskola :)

#5 mjo kommer ämnet upp igen så ska jag rekomendera det till henne. Om jag orkar ta diskussionen också. 

Ja jag går gymnasiet och tycker faktiskt det är väldigt roligt. Så det blir ju enklare för mig att orka ta mig dit om jag tycker om det. Fast så klart är det väldigt jobbigt psykiskt med alla människora och alla ljud överallt.

Jag känner exakt likadant. När jag tänker på att gå till skolan får jag panik och ont i magen. Och jag får nästan panik ångest när jag pratar med folk jag inte känner eller berätta något för någon som jag känner. Det känns som att jag är ful, tjock, konstig, om någon skrattar tror jag att det är om mig och det känns som om jag går konstigt och om någon ler mot mig måste jag kolla om jag har något i ansiktet… Tack vare det har jag skolkat hela förra året och behövt gå om nian. Jag mår jättedåligt för det, men jag går till skolan och satsar på att komma in på ett djurgymnasium långt bort så att jag kan bo själv med min hund och slippa alla gamla kompisar, kanske skaffa nya och försöka bygga upp självförtroendet..