![[littlecat]1](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Deppig
Jag är lite smådeppig nästan hela tiden. Är 17 år och bor själv i lägenhet, ungefär 5 mil från min hemstad där mamma och pappa bor, eftersom jag går gymnasium här. Under helgerna kommer jag hem till min mamma och nu dom senaste helgerna sover hon hos sin särbo, så jag är själv hemma då.
Dom har typ haft en paus eller så och gjort slut, så nu när dom är tillsammans igen vill jag inte förstöra och säga att hon ska sova hemma, men jag minns att hon brukade sova borta då och då när dom var tillsammans tidigare också.
Hos pappa kan jag inte bo längre, min katt får bara vara instängd i mitt rum, och hon mår dåligt över det. Plus att jag jobbar under helger och när jag bor hos mamma bor jag 1 min ifrån jobbet. Sen har jag bara en kompis, och det är svårt att ta sig fram och tillbaka på kvällarna.
Jag mår inte så bra när mamma är borta. När jag kommer hem vill jag ju ändå att någon är hemma, för det är inte så roligt att vara själv under veckorna och sedan komma hem och vara själv då också. Jag vet att jag borde prata med mamma, men det är inte rätt tid just nu, också vill jag inte förstöra…
Jag tycker att mamma borde förstå att jag inte mår bra av att vara själv så mycket. Förra året var jag nog deprimerad och det var typ för att jag var själv så mycket. Det känns som att ingen ser mig. Enda gången någon ser mig är när jag går ner i vikt. Gjorde det förra året, pga ätstörning, då märkte dom mig, men dom vet inte någonting om det… Vet inte vad jag ska göra…
Du är bara 17 år och din mamma har en juridisk skyldighet att fortfarande vara förälder. Jag tycker du är otroligt duktig som klarar att bo själv under veckorna. Att din mamma då är hemma åtminstone större delen av helgen när du är där tycker jag, som själv är mamma, inte är för mycket begärt.
Kan du inte tala med din mamma om att du känner dig deppig och övergiven? Jag tror nämligen, precis som du uppenbart själv gör, att det är just att du är alldeles för mycket ensam utan någon som ser dig som gör att du känner dig deppig. Ingen människa, oavsett ålder, mår bra av att vara ensam hela tiden. Att du har sällskap i skolan är inte samma sak som att du har någon som finns där för dig.
Vore det möjligt att din mammas särbo bor hemma hos er någon av helgnätterna istället? Bor han väldigt långt ifrån din mamma och de därför har svårt att ses påvardagarna? Om inte så borde de ägna sig åt varandra när du är tvungen att vara hemifrån pga din skolgång och din mamma kan ägna sig åt dig när du är hemma. Du kräver inte för mycket!
Kom ihåg: Du är inte ansvarig för din mammas kärleksliv, men hon är ansvarig för att hennes dotter mår psykiskt väl.
Hoppas du vågar prata med henne om det här.
Medarbetare Hittekatter iFokus
#1 Nä, det tar kanske 10-15 minuter för dom att gå emellan. Han jobbar ganska mycket och börjar tidigt på vardagarna så därför sover hon inte hos honom då. Men jag förstår verkligen inte varför hon gör såhär, om hon inte tänker på mig. Hon ringde och sa att dom var framme hos honom i helgen, så sa hon "Vad tråkigt att lämna dig ensam, när du var sådär nere" och då sa jag bara "aa…" Men sen tänkte jag, varför lämnar hon mig ensam om hon tycker det?
Jag älskar henne så himla mycket, men jag förstår mig inte på henne när hon gör såhär. Jag behöver ju henne…
Jag kommer nog inte prata med henne. Jag orkar inte, känner mig bara så less på allt. Ingen förstår mig, eller ser mig.
Vi mammor är inte heller tankeläsare, så du måste säga vad du tänker, känner och tycker.
Sedan tycker jag att din mamma är mer egoistisk än vad jag anser är rimligt under dessa omständigheter. Att hon börjar tidigt på vardagarna är inte en ursäkt för att inte ta hand om sin dotter i helgerna!
Medarbetare Hittekatter iFokus
Starta ny diskussion
