Får hon någon professionell hjälp? Hon kommer inte att klara av att bli frisk på egen hand.

#1 nej det får hon inte, förra gången hon "fick det" blev det värre…

#2 Vad var det för hjälp hon fick och hur blev det värre?

#3 skolsystern bland annat, det tog vidare men det ville dom inte säga till oss… Hon fick självmordstankar

Har varit med om liknande, en vän som berättade att hon flera gånger försökt ta livet av sig. Vi gick i femman och när jag äntligen vågade berätta för mina föräldrar förstod jag hur viktigt det är att berätta. Inte bara för ens kompis skull (hon blev av med det, jag tror hon hade slutat när hon berättade för mig, och mår idag så vitt jag vet helt okej) utan även för sin egen. Man orkar inte hålla sånt för sig själv hur länge som helst - det är inte meningen att man ska hålla det för sig själv.

Du måste prata med någon, och berätta att förra gången andra involverades blev det värre - men att något måste göras.

#4 Att hon upplever att det blev värre när andra kopplades in kan ju vara för att hon faktiskt inte vill ha hjälp, och kanske rent av vill dö till hundra procent, att hon inte ens vill ha hjälp att få en chans att må bra igen. Och om det är så, så tycker jag att det är extra viktigt att hon får hjälp snarast möjligt. Inte bara för att hindra henne från att dö, utan också för att hon ska kunna lära sig att uppskatta livet igen, få hjälp med att må bättre helt enkelt.

Precis som de andra säger så behöver hon hjälp, professionell hjälp. Men det betyder inte att du inte kan göra något! Det som är allra, allra viktigtast är att du finnns där för henne, lämna inte hennes sida. Få henne att förstå att hon kan prata om vad som hälst med dig, och att du finns där ifall hon behöver dig. Jag vet att du är hennes bästis, men det är helt klart värt att överdriva lite smått, så att hon verkligen förstår. Tvinga henne inte till något, utan stötta hennes val (:

Jag hade blivit förbannad på henne, hade tyckt hon va själviskt om hon nångång skulle försöka ta livet av sig, de är inte bara synd om henne då utan även om dig och alla andra. Tycker du borde be henne tänka på dig och på sin familj nångång.

#8 Uppenbarligen vet du inte vad du pratar om, för om man är självmordsbenägen så skiter man fullständigt i vad folk tycker eller känner om det. Är det såpass jobbigt att hantera livet att man vill dö, så kan jag garantera dig att det inte blir bättre för att nån säger att man är självisk, borde börja tänka på andra etc.

Just därför tycker jag sånna är så äckligt egoistiska, tycker inte man ska hålla på att dalta med dom när de finns folk som har de 100 gånger värre. :)

Sen finns de dom som tycker synd om sånna men de gör inte jag, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra och bara därför betyder de inte att jag vet mindre än dom medlidande, alla har rätt i sin sak.

#10 Så trots att en människa mår så dåligt att denne funderar på att ta sitt eget liv(!), ska denna fortsätta leva för att DU vill det? Är inte det oerhört själviskt? Personen måste ju leva för att DEN vill leva, inte för att folk runt omkring vill det! Och det är ju det man måste lösa, prata med personen och hitta anledningen till att den mår så dåligt.

#11 Nej utan att den måste som tänka på vilka mer den "skadar" än den själv om den skulle ta sitt liv, men visst om personen så gärna vill ta livet av sig så får den väll göra de men inget jag hade tyckt synd om. Dom som mår bra/"bra" kan förstå och tycka synd om dom som mår "dåligt"/dåligt men dom kan då aldrig förstå eller tänka på dom som mår bra/"bra" för dom är för upptagna med sitt eget och enligt mig så kan man inte vara de exakt hela tiden ibland får dom faktiskt ta och stoppa upp de på hyllan, men de är ju bara vad jag tycker :)

#12 Men det går inte bara att "stoppa upp det på hyllan" om man mår så dåligt att man allvarligt funderar på att ta sitt liv (och än mer om man har försökt, det är långt mellan tanke och handling) Man är sjuk (nu menar jag sjuk som i deprimerad osv, inte sinnessjuk!) Har du en allvarlig förkylning kan du inte bara inte låtsas om den och gå ut och springa en mil, det funkar inte.

#13 man kan begrava de lite iaf och sen försvinner de oftast med tiden precis som vanlig förkylning dock kanske inte för sånna som är sinnessjuka och om de inte försvinner kanske dom också borde sitta på något hem vart dom får hjälp om ens nära inte duger till de.

#14 dom tänker inte så, kan inte begrava det. om det vore så skulle jag ju inte frågat här vad jag ska göra, eller hur?

Miranda. Så om du hade haft en vän, som mådde sjukt dåligt, var nere i depressioner, osvosv. Så hade du inte tyckt synd om den vännen? Eller vadå? 
Egoistiskt, hmm.. nja, beror på hur man ser på saken. Men jag tycker att i en sådan situation kan man inte bara se det på det sättet. 
När man mår såpass dåligt, att man vill ta sitt liv, så sitter man självklart inte och tänker på hur andra skulle må då, eftersom att man redan är såpass skadad inuti att man bara vill försvinna. Man är helt tom. Och då kan man inte "begrava det lite iaf", helt omöjligt.

Visst, kan hålla med om att man borde försöka tänka på sina nära & kära, självklart, men jag kan ändå inte säga att man är egoistisk om man vill ta sitt liv.  

Och när du skriver att det finns folk som har det 10000 gånger värre, ja det kanske det gör, men det är ju inte det de handlar om. Det handlar ju om hur man själv mår, inte tänker man då typ "nä jag kan inte må dåligt, tänk på barnen i Afrika dom har det mycket värre.." , förstår du? Mår man nog dåligt, så tänker man bara inte så. Vissa har även starkare och vissa har sämre psyke.

Hur jag tycker 

#14 Nej, sånt går inte att begrava. Man kan äta medicin, promenera, hålla på med djur, plugga, vara ute med kompisar och göra såna saker för att må bättre, men mår man riktigt dåligt så blir det värre sen när man är sysslolös igen. Att du jämför självmordstankar och deppression med förkylning säger ju allt, du vet inte vad du snackar om. Jag mår själv riktigt dåligt, och ibland får jag ångestattacker av att bara vara ute bland folk. Hade jag kunnat begrava att jag mår dåligt så kan jag lova dig att jag hade gjort det för länge sen, det är väl ändå ingen som vill gå runt och må dåligt? 

Och sinnessjuk innebär att man är psykiskt sjuk, och det kan man vara på olika sätt. Finns flera olika sjukdomar man kan ha om man är "sinnessjuk" (dvs inte helt psykiskt frisk), exempelvis schizofreni, bipolär sjukdom etc. Och missbruk kan också klassas som en slags sjukdom. Så det är mycket vanligare än du tror att man är i behov av vård, jag tycker att du bör ta reda på lite mer fakta innan du yttrar dig. Och vad vet du om ifall tjejen i fråga har några psykiska sjukdomar eller inte? Nej juste, det vet du inte.

#15 Och sorry för att vi "kapat" tråden nu. Har du pratat något mer om det här med tjejen i fråga?

#17 se just nu förklarade du precis hur man lägger de på hyllan eller begraver de :)

#18 Men man begraver det ju inte, och man lägger det inte på hyllan, genom att: "Man kan äta medicin, promenera, hålla på med djur, plugga, vara ute med kompisar och göra såna saker" - som felicia skrev.Det gör man ju för att försöka tänka på annat, just för att man mår så dåligt. Och medicinerna tar man för att klara av vardagen. Typ. Man begraver det fortfarande inte, det finns ju fortfarande där. Inte försvinner det bara för att man gör lite andra saker precis, det funkar inte så ;s

Tillbaka till det tråden handlade om!

Och det är inte bara att "begrava det / stoppa det på hyllan", det funkar inte så. Inte alls, no way. Mycketmycket svårare.

om man kan göra andra saker utan att tänka på de är de att lägga de på hyllan enligt mig iaf och så sa jag inte att man kunde lägga de på hyllan resten av livet men iaf ett tag :)

aja återgå till tråden.

#21, jag misstänker att du aödrig mått så dåligt som TS kompis gjort, eller haft sj'lvmodstankar. det funkar liksom inte att lägga det åt sidan och "rycka upp sig". att vara deprimerad är en sjukdom, och lika lite som du bara kan lägga febern åt sidan och rycka upp dig om du har influensan, eller tänka bort lunginflammation, kan man tänka bort en depression. ingen skulle väl komm apå tanken att säga till någon med schizofreni att skärpa sig, eller någon med borderline att bara vara som alla andra.

att vara deprimerad är att tappa all sin livsork. du vill ju självklart till en början ha ett vanligt liv, men du är så trött på allt att det kan vara en kamp bara att ta sig upp ur sängen. allt du gör känns meningslöst, allt du ser saknar mening. tyvärr är det också så att en djupt deprimerad person med självmordstankar inte kan tänka "men tänk på alla du sviker" för sjukdomen gör att du intalar dig att alla skulle må bättre om du inte fanns. alla skulle bli lyckligare om du slutade existera.

det som är så tråkigt med det här är just uppfattningen att det väl bara är att rycka upp sig och sluta deppa, för det går inte. man ä fast i en sjukdom som man ofta behöver hjälp att ta sig ur. hela din tanke föråder dig. människor som tycker att man väl bara kan lägga det på hyllan gör tyvärr mer skada än nytta.

jag har mått väldigt dåligt under högstadiet. så dåligt att jag bara ville försvinna. i min tanke skulle min familj ha det mycket bättre utan mig, mina vänner skulle ha det mycket bättre om jag inte fanns. när jag ser på det nu, som frisk, fattar jag inte hur jag ens kunde tänka så, men sådan var sjukdomen. den tog död på allt positivt och lämnade mig på botten av en mörk brunn där allt bara var svart.

idag är depressioner ett folkhälsoproblem, skulle man bara kunna lägga det på hyllan hade det ju inte varit några bekymmer. då hade man ju bara varit lite ledsen, men kunnat ta tag i sig själv och tänka positivt. tyvärr behöve man ofta hjälp för att komma på rätt köl igen. ibland behöer man medicineras för att komma ur det.

om vi bara inser att depressiner är en sjukdom tor jag faktiskt att vi skulle komma väldigt långt och man skulle inte känns sig konstig och värdelös som deprimerad när man liksom bra inte kan hitta orken att gå upp på morgonen, eller när man helt plötsligt förlamas av någon kraft som gör det svårt att andas, eller när man helt okontrollerat börjar gråta för att allt bara gör så fruktansvärt ont. eller när det enda man hör är en röst i huvudet som säger "du är värdelös, ingen älskar dig". för så är det…

#22 ni ser det som omöjligt jag ser det som möjligt, ni ser de som en sjukdom jag ser det som svammel.

Jag kommer ALDRIG att ändra min åsikt och varför inte de? jo för jag kanske visst har varit exakt lika deprimerad kanske är de just nu, men skillanden är att jag kanske har lagt de på hyllan, vad vet du? som Fanny säger, vissa är starkare än andra, men även hur svag man än är anser jag att man ska kunna ta ett steg framåt och lägga de på hyllan för ett tag, om en handikappat människa lyckas tävla i os är de inte så svårt från min synvinkel, MEN jag förstår att de kan vara piss j*vla jobbigt att hitta den orken men då är de ju bra om man har någon som finns där för en men oftast fryser dom ut alla närastående och de är ett tecken på egoist, då "skriker" dom att de som försöker hjälpa inte duger och för mig blir de bara ett enda "tyck synd om mig" vilket man inte is göra TILLSLUT. Sen är de ju också ingenannan än en själv som kan hitta tillbaka så egentligen behöver man bara sig själv och ingenannan :o :)

som sagt återgå till tråden.

kan ni snälla ta detta någon annan stans

(Har inte läst hela tråden) Men ville bara säga att det finns faktiskt folk som kan "lägga det på hyllan" och glömma och bli bra av sig själva :) problemet är ju att det kan komma tillbaka hur lätt som helst. Men det går :P Men det beror väl på hur gärna man vill bli bättre.

#25 jag bad precis att ni skulle ta detta någon annan stans

#26 förlåt, men du frågade ju liksom om någon hade vart i samma situation eller nått och jag tyckte att det hade med det att göra eftersom jag själv har vart i den situationen och jag ville inte ha hjälp då och jag klarade mig ur den situationen själv, så jag tycker du skulle prata med din kompis om det. Ville bara hjälpa

#27 tro mig, hon vill inte sluta, har snackat med henne…

Jag hade ett självskadebteende mellan 12 och 17 års ålder. Ärligt talat har det inte slutat helt, men jag är på god väg. Det händer att jag slår mig själv och/eller river när jag tappar kontrollen, men det är inget som är överlagt eller särsklilt problematiskt. Speciellt inte i jämförelse. Jag var även självmordsbenägen mellan 13 och 15.

Det som hjälpte mig var när folk (mina bästa vänner) sa åt mig ordentligt. Saker i stil med "Nu får du faktiskt sluta för jag mår dåligt av ditt beteende. Vi hittar på något eller så sitter du här och mår dåligt". Jag insåg inte att jag hade riktiga problem innan jag blev ställd inför ett val. Antingen fortsatte jag som innan och fortsatte falla nedåt, eller så tog jag den hjälp som erbjöds. Jag förstår dock att det kan ta tid att nå den punkten, och det är inte säkert att din vän gör det.

Jag förstår att hon inte vill sluta, hon gör det här för att det ger henne kontroll och ro. När man förlorat kontrollen över allt annat så vill man inte ge upp den sista kontrollen man har. Dessutom får man en väldigt varm och härlig känsla när man skadar sig själv med vassa föremål, och det är det som gör det så farligt. Jag hamnade så djupt i mitt beteende att jag hade över 200 sår på ena låret på en gång under en period. Jag var så söndertrasad att jag bokstavligen kunde känna hur huden slets upp när jag gick.

Det är viktigt att du berättar för henne hur illa det faktiskt kan bli. Mitt beteende var rena drömmen i jämförelse med en vän till mig som använde rostiga sågar och jag vet inte allt. Dessutom är det viktigt att du är uppmärksam på hennes sår, ser det djupt ut ska du omedelbart kontakta akuten, för det kan behöva sys.

Berätta även för henne att livet är värt att leva, och ge konkreta exempel. Ta med henne ut på promenader och visa hur fantastisk vår värld är. Jag minns fortfarande en kväll då jag och ett par vänner (varav en också var självmordbenägen och självdestruktiv) var ute och badade försommaren 07. Solen hade varit framme i flera veckor och vattnet var kanske något kallt, men det gick att bada. På kvällen satt vi på en brygga och sjöng med till Iron Maidens Fear of the Dark ända tills solen gick ner. Det var en av de bästa dagarna under den här perioden, även fast min mor var utom sig av oror när jag kom hem klockan ett på natten.

Säg även att om hon inte får riktig vård nu så kommer detta följa henne genom merparten av hennes vuxna liv, det kommer alltid finnas där. Majoriteten av alla tonåringar som går med obehandlade depressioner och dylikt får depression senare i livet. Jag har vid det här laget haft runt sju stycken i mitt snart 20-åriga liv.

Ni kan gå till ungdomsmottagningen och någon i er närhet har kurator. Då är ni mer "anonyma" än hos en skolsyster och kan få remiss till en duktig läkare och en terapeut/beteendevetare. Vill du själv ha stöd kan du givetvis besöka en kurator själv och prata om problemen.

Jag måste även säga att du inte får engagera dig för mycket, för då kan hon dra med dig ner. Försök hjälpa henne, men försök även sätta dina känslor åt sidan. Två nära vänner med samma beteende är verkligen ingen bra sak i det här fallet. Jag förstår att det kan vara svårt att se sig själv i situationen just nu, men tro mig, tanken kommer slå dig om du inte är tillräckligt saklig. Ta hjälp om du känner att du börjar må dåligt.

För mig har det i alla fall ordnat upp sig ganska bra. Jag träffade min sambo för 4½ år sedan och där började mig egentliga vändning. Jag behövde någon som mådde riktigt dåligt över mitt beteende för att ändra mig. Sedan fick jag en bra psykolog som jag gick hos i över ett år. I vintras började jag äta medicin, och fick konstaterat att jag har en ångestsjukdom. Jag träffade även en helt fantastisk beteendeterapeut som tvingade mig till framgång, i min egen takt. Så hopp finns det, utan tvekan.

Hoppas det blir bättre för er båda två, och lycka till.