Så börjas det igen.

Jag är inte den där typen av tonårstjej som konstant går runt och drömmer om killar - det har aldrig varit så intressant. Har bara dåliga erfarenheter av killar då de flesta killar jag träffat i mitt liv antingen mobbat mig eller totalt ignorerat/fryst ut mig.

Detta har såklart ledit till att så fort jag träffar en kille som ger mig någon form av uppmärksamhet blir jag förälskad. Inte på det sättet, really - ingenting som skulle kunna utvecklas till kärlek tror jag, mer en form av beundrande förälskelse. Man kallar det någonting särskilt - squish tror jag man säger på engelska, att man bara vill vara "nära" liksom. Man känner inget behov av en direkt romantisk/sexuell relation, snarare än platonisk.

Moving on.

Träffade en nära väns bror för typ en vecka sedan. Han var jättetrevlig och rolig, och nu har han pratat med mig på facebook ett par dagar och kallar mig massa gulliga namn. Vi skämtar och pratar som vilka som helst - hej, vad gör du, vad gör du i helgen, hur mår du osv. Enligt min kompis har han aldrig brytt sig så värst mycket om en av hennes vänner innan. Han har också tydligen sagt att jag är skitsnygg och jätterolig.

Självklart blir jag förälskad eftersom han behandlar mig som om jag verkligen betyder något, som att jag faktiskt är fin och duger som jag är, trots att jag varit deprimerad och har haft ångestproblem i ett par år.

Skulle kunnat vara perfekt.

Förutom det lilla faktumet att han är 21 och jag 14.

Nej, jag skulle inte kunna bli "kär" i honom per se. Han är bara en kille som behandlar mig på ett sätt som får mig att känna mig viktig.

Hur fan ska man ta sig ur den här röran då?! Hjälp, snälla? Hur ska jag komma över den här dumma förälskelsen?

Som jag brukar säga, ett "citat" jag fått från Tumblr - why develop feelings for someone, when you can walk into the traffic and gain the same result?