Hej Amanda!
Först vill jag skriva, heja dig som vågar öppna dig och säga att du mår dåligt, bra gjort!

Att man har föräldrar som missbrukar är tyvärr ett problem som många unga måste tampas med, ett problem där någon i ens närhet är det egentligen problemet, för du kan ju inte själv göra något så att din mamma slutar missbruka, så det är ju svårt att uttala sig om.

Hur du själv känner med ditt utseende förstår jag är ett problem, det är bara en själv som kan påverka sin självkänsla, men det finns hjälp att få för att förbättra den. Att acceptera ens utseende är svårt och det kan innebär långt jobb för många, men det är så värt känslan att tänka "jag är som jag är, och jag är född sån" - för alla vill vi väll känna så i slutändan? Försök tänka att du ska fokusera på de possitiva delarna med dig och ditt utseende och försök hitta även possitiva saker med de kroppsdelarna du tycker än negativa. Det är svårt men går fortfarande att jobba fram.

Jag tycker du ska prata med din mormor, berätta att hennes sett att förmedla sina budskap sårar dig. Det är helt okej att sätta ner foten när du blir sårad, hur ska annars folk veta att de sårar dig?

Många är vi och har vi varit bland de som inte är populära i skolan, tyvärr är det väl så att jag kan säga, att för mig insåg jag hur obetydelsefullt det är idag att ha varit bland de populära eller inte - för så fort man lämnar skolan lämnar man även alla konstiga ideal och alla människor man gärna inte hänger med. Att vara populär i skolan lämnar precis som hos alla elever ett "ingenting" när man går ut skolan - de är precis som alla andra. En ung person som söker jobb, kärlek, vänner och intressen. Där spelar inte utseende en minsta roll alls. Jag önskar så att jag kunde spola tillbaka tiden när jag gick i skolan och säga till mig själv att när jag är 24, kommer jag känna att jag använde för mycket tid att ojja och fundera på varför jag inte var populär och att jag istället skulle lägga ner tiden på mina kompisar. Jag kan nästan lova dig, att på det sätt du ser på dina vänner - så ser de även på dig.

Att du inte har fått bröst eller mens är inget du ska oroa dig för (men jag förstår att det känns "konstigt", men det är helt normalt. Om du ändå är orolig bör du kontakta ungdomsmotagningen för att fråga dem om råd. Mens och hormonella förändringar kan drabbas av att man inte mår bra, så det kan deffinitivt vara värt att fråga någon för säkerhetsskull (jag vet ju inte hur din kropp mår ;)). Att mens utesluts är väldigt vanligt när man är deprimerad/har ätstörningar osv.

Att du är lättirriterad har med största sannorlikhet - skulle jag tro med din uppväxt att göra. Du har levt ett ostabilt liv med antagligen en oro över din mamma. Många saker som snurrar i huvudet gör att man ofta, utan att tänka på det, kan känna sig irriterad och ledsen för något som kan anses som en "skitsak". Sen är det ju även normalt för en helt "vanlig" (menat med en som tex. inte har en missbrukande mamma) 15-åring har väldigt lätt för att bli irriterad och arg utan anledning. Det är jäkligt tufft att vara 15. Men det går oftast över, speciellt om man får hjälp. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp/ha någon att prata med. Det är svårt att må bättre om man först inte tar tag i det som gör att man mår sämre.

Jag skulle råda dig till att ta kontakt med BUP eller kuratorn på din skola. Och lycka till! Jag hoppas att något jag skrivit kan hjälpa!

Du är absolut inget missfoster! Tro aldrig det om dig själv!

Du kanske kan prata med din mormor om hur du känner när hon säger så till dig, det kanske är helt omedvetet från hennes sida. Och det är helt normalt att du inte är helt utvecklad fysiskt sätt, det är nog inte många som är det när de går i nian, speciellt när du inte har fått din mens än.

Om du vill skriva med någon så kan du alltid skicka ett meddelande! :)

Fy vad hemskt!!

Du är absolut inget missfoster, du är jättesnäll och underbar. Men, säg inte att du är. Om man går runt och säger ''jag är så ful åhåå'' så kommer andra börja tro det och hålla på. Det finns avundsjuka idioter här i världen som säger så för dem vet att dem gör en ledsen.

Men vet du vad? Sjunk inte ihop och var den lilla lugna, utan försök visa att du är nöjd över ditt utseénde och lägg inte ner tid på att tänka på det. Jag vet inte om det går att beskriva egentligen, hoppas du förstår mig. 
I början av 3an var jag den lilla lugna tjejen, som jag egentligen inte är. Då trodde vissa att dem alltid kunde vinna över mig, alla var snälla mot mig men när det väl blev bråk mellan mig och andra så vann alltid min motståndare. Det var för att jag alltid var lugn och tyst och ''sjönk'' ihop..
Jag hade inga problem med det utan jag var bara så. Men sen så sprack den där tystbubblan och jag har börjat prata mer och ha kul hela tiden, nu så ger folk sig genast när dem ska bråka med mig.

Jag menar att - desto tystare du är och hatar dig själv kommer andra märka det och tro att dem kan vara elaka..

Jag finns för dig Amanda! Bara att PMa mig! ♥

Jag känner precis som dig Amanda. Alla i hela skolan hatar mig för den jag är, jag får ständigt höra att jag är ful och tjock. Jag känner mig tjock också tack vare alla andra. Jag hade underbara vänner som älskade mig, men vi flyttade. Efter det hade jag svårt med att verkligen lära känna nya, men gjorde det ganska snart. Jag tänkte att det åtminstone finns några vänner här som jag kunde lita på. Men helt plötsligt har dom vänt mig ryggen. Dom går iväg när jag kommer och ignorerar mig fullständigt. Som tur va hitta jag tillbaka till min ex-pojkvän och vi har blivit bästa vänner, men han har ju ett liv så när jag inte träffar honom så ligger jag i sängen och hatar mig själv. Men varje dag FÖRSÖKER jag att intala mig själv att det finns 9 miljarder människor och alla tycker olika, så det finns någon som kommer att älska mig för den jag är. Och det hjälper, varje dag blir jag starkare, och snart börjar gymnasiet så jag kan få en ny chans, försök stå ut, prata med någon om du behöver det, men kom Ihåg att det alltid finns folk som kommer att älska dig. Kram mig

jag känner precis som dig!!!

mina kompisar är undervikt och jag är lite övervikt men jag är (var) nöjd med mig själv. på den senaste tiden har mitt självförtroende vart sämst. jag har börjat tycka att jag är tjock, äta mindre och joggar varje dag men det känns inte som jag går ner. även fast jag vet det så är jag enormt missnöjd med mig själv. jag väger (vägde) 60 kg och är lite över 160 men jag har mer muskler än mina kompisar som väger 40 och är sjukt spinkiga. jag joggar varje dag och blir alltid påmind om att jag är rund på något sätt. mina föräldrar bråkar jämt och mina kompisar lämnar mig utanför jämt men som tur är så har jag en väldigt snäll kompis som stöttar mig när jag mår skit. jag har ingen chans i kärlek och jag är (var) mobbad… jag tänker tankar som en 12 åring inte ska göra. jag är annorlunda vilket gör det ännu jobbigare för mig. jag är hårdrockare och klär mig annorlunda men jag skiter i vad de andra tycker!!! hoppas att du och jag snart fattar meningen med livet!!!du är en fin tjej!!! glöm aldrig det!!!! jag kanske aldrig sett eller träffat dig men vad spelar det för roll du är lika mycket människa som jag!!!!

GLÖM ALDRIG ATT DU ÄR ÄLSKAD!!!!