Ett hopplöst fall.
Känner att jag måste skriva av mig, vet inte varför.. Jag behöver bara det.
Jag har haft som en kall klump i magen i lite mer än en månad, har varit nervös, suttis och skakat och fått gråtattacker. Helt utan anledning, bara sådär helt plötsligt. Skulle velat skriva detta anonymt då det är sjukt pinsamt enligt mig. Känner mig varken omtyckt av vänner eller släkt, min mamma är sjuk i huvudet och min pappa är ett kontrollfreak. Min storasyster som som var min räddare, min förebild och hjälte, har flyttat hemifrån för att hon inte pallade med min mamma eftersom hon är så idiotisk ibland. Jag har dfått så dåliga betyg i skolan så att jag omöjligen kan visa dom för mamma då hon skulle bli helt vild, skrika och hålla på.
Jag har lust att ringa soc eller något sånt, man jag kan omöjligen överge min hund eller några av det andra djuren.
Jag började bråka med en av min älsta vänner som jag känt i 14 år, en annan är si och så och mycket mer.
Jag känner liksom att jag inte orkar längre, men jag vet inte vad jag ska göra. allt, verkligen allt känns så hopplöst och overkligt. Som nu, jag började gråta när jag skrev texten då dethär är väldigt jobbigt för mig.
Vet inte varför jag skriver ner detta, vill bara få det ut ur mig.
Bacon, svaret är bacon.
![[Tuulikki]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
För det första vill jag bara säga att du absolut inte ska tycka detta är pinsamt eller något sånt, för det är det verkligen inte. <3
Sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga, vill bara sträcka ut en hjälpande hand men har ingen aning om hur. Det jag själv hade gjort i samma sits är nog att prata med någon man litar på, en vuxen. T.ex kurator på skolan eller någon annan man på något sätt känner att man litar på.
Det här med föräldrar är väldigt svårt, i alla fall för mig. Förstår precis hur det kan kännas att komma hem med sämre betyg osv :/ Jag har dock aldrig varit i samma sits så känner att jag kanske bara babblar på.
Usch, vill verkligen hjälpa dig men vet inte hur :( Håller tummarna i alla fall!
Vet inte vad du ska göra, om du vill, kan du prata med kurator. Jag själv skulle inte gjort det, för jag skulle bara tycka att det kändes fjantig och pinsamt, så jag skulle inte vågat. Men det är nog det bästa att göra om du vill. Prata med din mamma om hur du känner, det kan vara bra för hon kanske inte uppfattar att du tycker det är jobbigt när hon blir arg/skriker o.s.v
Om du känner att du vill prata med någon, ställer jag gärna upp. Bara att skicka ett pm om du vill.
Om du inte vill att soc ska bli inblandat, kan du ringa BRIS. Där är du helt anonym och då får du någon som lyssnar och även ger dig råd. Annars finns jag, och fler här på iFokus, att prata med!
Hoppas att det går bra, lycka till! <3
Prata med dina föräldrar! Känns det jobbigt kanske du och din syster kan gå ihop och prata med dem tillsammans? Förklara vad det är de gör fel och hur det får er att må. På något sätt måste de få veta detta. Kanske blir det en förändring när de fått höra allt.
Kanske är det en bra idé att ta kontakt med någon? Både för att du ska få någon att prata med om allt det här, men också så att dina föräldrar får chansen att inse att något är fel.
Det hjälper inte att snacka med dom, vi har bara samma mamma så det är mestadels henne som det gäller. När vi snackar så tycker hon att vi överdriver och är elaka mot henne. Hon är mamman, så hon är den som bestämmer…
Bacon, svaret är bacon.
Gå ihop med din syster, Skit i om din mamma blir ledsen och om hon tycker att ni är elaka, Du är hennes dotter och hon har ansvaret för dig tills du är 18. Jag har varit i samma sits och inte haft någon alls. Och detta är inte pinsamt alls för att få saker ur sig är det bästa man kan göra istället för att gå och bära på det!
Försök prata med någon vuxen eller så, Jag gick och pratade med skolsystern 4 gånger (1gång i veckan) och det var min, Tror jag knappast jag levt om det inte varit för det…
Men i vilket fall somhelst så ska du inte ha det såhär, Det är bara inte okej! Hur gammal är du förresten? Jag finns om du vill prata, Släng iväg ett om eller så så kan du prata ut. Har varit i samma sits och jag vet hur det känns men kämpa på och försök att få hjälp såfort som möjligt <3
"Det är inte människor som hatar mig, det är jag som hatar människor"
Jag tycker du ska ta hjälp utifrån. Skolsyster kanske? Eller kanske en kompis mamma? Mormor/Farmor…
Någon att prata med, som är på din sida fast ändå ser en vuxen bild av det hela. Någon som inte är inblandad. Så kan de hjälpa dig vidare ifallDu känner för att lämna hemmet, ett tag eller helt. Och djuren kan du nog ta med dig. Eller bara behöver prata ut, för att orka vidare.
Det blir lätt att man hamnar i konflikter med människor man älskar, då man mår dåligt själv. För man blir känsligare och tar åt sig av saker man vanligen inte skulle brytt sig i. Och så blir man extra ledsen, för man kanske sa något onödigt - och t ex blev osams med bästisen.
#6 Tror inte att Jagger med tre chinchillor, två kaniner, två möss och en hund. Har samt er häst att rida.
Bacon, svaret är bacon.
Okej, nej inte så många djur. Du får överväga hur mycket djuren gör för ditt mående hemma. Om de överväger det dåliga.
Hunden skulle du säkert kunna ta med. Resten vara kvar hemma eller säljas till djurmagasinet t ex, eller om du har vänner som kan ta över sålänge eller alltid. Hästen är ju ett stort ansvar. Du får tänka på lösningar som är bra för både dig och djuren.
Starta ny diskussion
