Du kan börja med att gå till din skulkurator. Denne kan både hjälpa dig direkt, eller hänvisa dig till någon annan profesionell - t.ex. inom BUP. En psykopat får du nog inte så mycket hjälp av, det är en person med en personlighetsstörning! 

Om det är social fobi du har är det något man behöver få hjälp med, som man sällan klarar av att hantera och ta sig ur själv. Av det lilla jag läst här i tråden tycker jag dock inte riktigt att det låter som att du har social fobi. Har man social fobi känner man ofta en stark rädsla och panik inför social situationer, och undviker det så mycket det går. Dock tycker jag ändå att det låter som att du har ett problem du behöver ta itu med om du blir nervös av att prata med okända personer.

Ta kontakt med din skolkurator eller BUP! KBT har jag också hört ska fungera bra för att behandla sådant här, så kolla om det finns där du bor!

Jag har social fobi.. Jag har inte gått till skolan på tre år för det.  Eller jag går till skolan en dag i månaden ungefär…

Jag kan inte prata med någon psykolog eller liknande det GÅR inte så jag försöker fixa det själv. T.ex när min syster har sin kompis här så försöker jag säga något som "Se till så att Elvira köper godis till mig" (Fast bara om dom står utanför ytterdörren och jag inte ser dom, vågar inte annars) och sen när hon svarar så tänker jag Hon tycker inte att jag är konstig. Det där var helt normalt och ingen märkte att jag var livrädd. Hittills så har det inte hänt någonting i min dumma hjärna men jag hoppas att jag snart kommer kunna säga hej till någon utan att börja gråta…

Förut så var jag inte alls så här, jag var ungefär som du. Jag blev lite nervös och försökte undvika att vara ensam med folk. Men nu har det blivit tusen gånger värre. Om jag var du så skulle jag söka hjälp nu innan det blir värre.

Vanlig blyghet kan övergå till social fobi. För mig betyder det väl att blygheten blir till ett problem, ett hinder, något som stoppar dig i vardagen, då är det social fobi för mig. Jag, till exempel, har telefonskräck. Det är alltså inte bara att jag tycker det är obehagligt, utan jag KAN inte ringa folk. Jag kan sitta i flera timmar, trycka in numret, ringa, stänga av innan de svarar. Det hindrar mig i min vardag, helt enkelt. Då gick det från att vara obehagligt att ringa till telefonskräck, för mig.

Känner du att ditt problem hindrar dig, sök hjälp! Jag gjrde det för bara några månader sen, men det har hjälpt mig något otroligt, inte med min telefonskräck, men med andra problem.

Jag var livrädd när jag skulle dit. Jag hade panik, skakade, började gråta. Jag ville helt enkelt inte vara där. Jag är fortfarande nervös, men jag lovar, det är inte så illa som du tror! De är snälla, och professionella, och dömer dig inte. Är det inte värt att få hjälp, att inte må så här? :)

Finns ju en hel sajt här på iFokus som är ämnad åt social fobi. ;)

Har själv… Antar jag. Kan inte prata med någon annan i telefon utan min mamma, ibland pappa. Får nästintill alltid stress/panik/ångest-attacker vid mycket folk etc. Undviker där det är mycket folk, knappt att jag kan ta mig till skolan.

Det finns också olika typer av social fobi. Jag hatar att vara i till exempel ett klassrum där jag inte känner någon (när ingen ens pratar med en). Då får jag ångest och kan inte längre gå till skolan, utan ligger hemma helt sönderstressad och gråter utan att vilja gå ut alls. Konstigt, men fick så förra året, så nu undviker jag helst såna situationer.

Fick dock jättebra tips av min syster som har gått i terapi för liknande problem, så efter en vecka vågade jag i alla fall gå utanför lägenheten igen. Nu, ett år senare har det gått superbra, jag kan gå och handla själv - på danska, kan öppna dörren för främlingar, svara i telefon fast jag inte vet vem som ringer (ibland), osv. Det gäller att alltid utmana sig själv! :) Annars blir det bara värre.

TS: Låter som mig, fast upptäckte det för 2 år sedan ungefär. 
Det bästa sättet att kunna hantera det är att utsätta dig för sociala situationer så mycket som möjligt, trots att du inte vill, du måste tvinga dig själv. För om du undviker det blir det bara värre och värre och tillslut kommer du inte ens kunna hantera det. Så försök att stå ut. Man kan gå till skolpsykologen om man vill också. Kramis. :3

TS ett tips. Jag brukar tänka "Det finns så många människor som är otroligt pinsamma och konstiga men folk gillar dom ändå. Jag kommer säkert aldrig träffa den här personen mer så jag kan lika gärna säga vad jag vill. Varför ska jag leva mitt liv med att vara rädd för folk när alla andra mår så bra av det? Man lever ju bara en gång och då ska man ju passa på att leva så mycket som möjligt och det kan man ju inte göra om man aldrig vågar umgås med folk"

Jag har social fobi, men den har blivit mycket bättre på senaste tiden. Jag gick till min skolsyster och tog upp det, sedan pratade vi med skolläkaren som skickade vidare mig till Ungdomshälsan. Men jag trivdes inte med det… så jag slutade gå dit. Men i sommar vände det, jag började må bra igen och fick en ny säkerhet. Nu kan jag leva igen!

Mina lärare i de ämnen som jag har problem i har blivit informerade så att jag slipper göra det jag är rädd för. Så nu kan jag ta det lugnt i skolan.

Jag tycker att du ska gå till en kurator eller liknande, och låt dem hjälpa dig. Lycka till!

Jag pratade med min kurator om det här idag, eller alltså, inte om dig utan om mig :3

Hon gav mig rådet att först och främst prata med mina lärare, säga som det är, och komma på andra lösningar istället för att prata inför hela klassen. Sen att jag är tvungen att ändra mina tankar, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Istället för att tänka "Åh herregud, de stirrar på mig. Mitt smink har smetat ut sig. Toapapper under skon. Jag är ful. Varför stirrar de på mig? Åh nej. De vet om att jag kommer göra bort mig. Jag kommer göra bort mig. Panik"

så tänker du istället positiva tankar. Att du kommer klara det. Att du är jävligt snygg. Som sagt, det är lättare sagt än gjort :)