Tror ni flesta, många av er, vet en del om mig vid det här laget.

Men jag har äntligen fått den där stenen i huvudet så jag äntligen fattat vad skiten handlar om.

Ingen förstår mig.

Jag går andra året, estetiska programmet inriktning media. Det vill säga några går Foto, andra går Film.

Senast i halvklassen blev vi uppdelade i par, två och två. Jag känner ingen, är inte bekväm med någon i den klassen.

Som väldigt många gånger blir det att man delar upp sig själva, så som man sitter liksom. Fine, alla har någon i klassen som de känner lite bättre än någon annan och vill hellre vara med den personen.
Så alla väljer självklart sin kompis, medan jag sitter där tyst - för jag har ingen att välja.

Det är även en till i klassen (vi kallar henne 1) som är lika "undandragen" (kanske fel ord, men hittade inget annat) som mig, så hon har inte heller någon direkt som hon brukar vara med. Vilket gör att det ofta blir vi två som jobbar tillsammans, och det är ungefär lika med sitta stilla och jobba för sig själv.

Jag klarar inte av den pressen, jag får bara panik och springer iväg om jag får pressen på mig att behöva prata.

Så.

Alla valde snabbt sina kompisar, jag och 1 blev kvar och läraren frågade direkt om vi kunde vara tillsammans.
1 svarade ett tveksamt ja, medan jag sa helt nej.

"Vi båda är tysta och det kommer inte gå"
Då drar den där tjejen igång, 2.

2 babblade på om en massa, kommer inte ihåg allt då jag var rätt långt borta i mina tankar. Men ungefär som om att om man är med någon som inte pratar så blir man tvungen till att prata och hur de känner när de är med en tyst person.

Men sen kommer det här med om att jag ska välja någon att jobba med, vem som helst i gruppen.
Jag vill inte välja någon, vill inte tvinga någon att jobba med mig, så jag kommer med "spelar ingen roll".

Då placerar de mig med min "gamla vän", vi var kompisar innan skolan men gled ifrån varandra när vi började i samma klass. Vi passar helt enkelt inte tillsammans, umgås med helt olika personer och det fungerar inte mellan oss. Hon tycker dessutom inte om att vara med någon som inte pratar, det vill säga att hon inte tycker om att vara med mig - simpel.

Så, jag mår helt seriöst skitdåligt över det här.
Inte för att jag behöver vara med henne, utan över att HON behöver vara med MIG. För jag vet med mig själv att jag kommer vara totalt nere, och inte säga ett skit när vi väl ska prata.

(detta arbete handlar om att vi ska träffa andra i skolan, personer som jag aldrig ens har träffat innan liksom)

Sen pratar läraren med mig efter skolan, och hon har märkt hur jag har krypit tillbaka, totalt. Jag har verkligen gått tillbaka till mitt skal, där ingen kommer in, förutom ord. Jag märker varje litet ord, betoning på ordet, hur denne säger ordet.

Och jag märker att ingen förstår mig.
Och hur ska de kunna förstå mig om jag inte berättar?

Asså,
tänkte se om ni kan ge mig lite lips

vad ska jag göra?
ska jag låtsas som att det går bra att vara med den här tjejen, eller ska jag "träda fram" och säga att det inte kommer fungera?
Men det är ungefär som att säga att jag inte kan vara med någon, vilket är sanning.
Fast, de kommer säga "vi får ha det såhär nu".

Bara det att jag tycker så galet synd om henne, som ska behöva vara med mig. För jag vet hur hon helst inte vill, inte när det gäller saker som att prata med andra, okända människor.

Jag kommer ligga och må skit dåligt, på grund av pressen jag kommer utsätta mig själv för. Kommer inte kunna sova på nätterna innan de här arbetena börjar.

Jag mår dåligt bara över att tänka på att behöva gå ut genom dörren, speciellt åka buss och tåg som jag gör varje dag till skolan. Jag undviket ögonkontakt, totalt. Kollar rakt igenom/förbi folk, Hur ska jag då klara av att snacka med minst 10 helt okända pers?

wah, vad långt det blev.
men jag vill bara gå under just nu, vet inte vad jag ska göra.