Gör saker som motiverar dig.
Träna din självdisciplin att INTE göra illa dig själv när du känner suget, det är samma sak som att hålla sig borta från något annat man är beroende av.
Man måste ha viljan och tron. Om du kan hålla dig borta från det i 3 månader så kan du klara av 3 år!

motiverar mig till vad?
Hur tränar man sin självdisciplin?

Varför jag inte skadat mig på 3 månader är inte för att jag av någon anledning kunnat stoppa mig själv utan för att mitt sug har minskat/försvunnit.
Sen är det inte det det handlar om. Om jag har viljan eller tron. Hade jag inte velat ha hjälp eller ta mig ur det här hade jag ju såklart skitit i allting. Och om jag inte hade tron på att det skulle fungera hade jag ju inte försökt.

Det handlar om att jag behöver stöd och någon utifrån som kan hjälpa mig och förstå mig för att kunna klara av det här.
Det här är inget som tar några veckor sen är det klart. Jag har kämpat med det här i snart ett helt år och är ändå inte frisk. Allt det här har jag fixat på egen hand. det var JAG som sökte hjälp. Det var JAG som letade efter medryttarhäst och tog kontakt med människor som jag inte känner. Det var JAG som arbetat med mig själv och tagit mig till dit jag är idag. Allt har bara varit jag, jag, jag och jag. Jag är trött på att kämpa det här kriget helt själv.  

Men jag vill ha hjälp utifrån. Någon som kan säga åt mig vad jag ska göra. Aplodera när jag lyckas och uppmuntra mig till att fortsätta och berätta för mig hur långt jag kommit och att det är värt att fortsätta. För jag har många gånger tänkt på att ge upp, att bara göra slut på hela skiten.

Eftersom vi snackat tidigare så tror jag att du vet att jag verkligen förstår dig. Jag bestämde mig under nyår att jag skulle sluta helt och hållet, tänkte att det skulle bli enklare med "nytt år, ny start". Och jag mår verkligen psykiskt bra just nu, mitt liv har inte rullat på så bra som nu på evigheter, och jag äter också antidepressiva. Men ibland kommer den gamla sidan av en fram, och man börjar fundera på vad som egentligen är ens riktiga jag och vad man ska hålla fast vid.

Ibland får jag mindre impulser med mera sug, att jag känner att jag saknar det där med att skada sig, men att jag samtidigt vet att jag kan stå emot. Då är det enklare att distrahera sig, med att läsa nån bok, kolla film, fota, redigera bilder, busa med hunden eller gå ut och gå. Det blir däremot fruktansvärt svårt när den där gamla, bekanta ångesten tar tag i en och får en att glömma alla löften man nånsin gett om att sluta, när man bara känner att man vill skada sig nu. När jag får kraftiga impulser tar jag några lugnande, sen försöker jag distrahera mig med nånting. Nåt man kan göra är att fundera över för- och nackdelar med att ge efter för det där begäret. Det distraherar en för stunden, det får en att koncentrera sig på nåt annat än ångesten och det är en vana. Men är det verkligen värt det i längden, den där onda cirkeln? Ångest - skära sig - ångest över misslyckandet - skära sig - ännumera ångest när nån upptäcker - skära sig. Och så vidare..

Försök ta en dag i taget, och försök få hjälp utifrån. Mig får du alltid skriva till om det är jobbigt, vet inte om du har kvar mitt nummer men annars kan du få det igen om du vill. Du är inte helt ensam i det här. Men det vore ju bra om du fick någon professionell att prata med, som du känner dig trygg och bekväm med, som kan peppa dig och hjälpa dig på bästa sätt!

Du är värd mer än det livet du levt, never give up!

#2 om du vill ha någon som kan peppa dig så finns jag här

:)

Man tränar sin självdisciplin genom att motstå frestelser och se det goda konsekvenserna. Att vilja känna känslan av stolthet och god makt att man stod emot en sådan frestelse.
Så tränar jag min självdisciplin iallafall.

Självdisciplinen sätts på prov hela tiden, så det är något man får träna på dag in och dag ut.

T.ex. frestelsen att titta på tv/spela spel framför att göra läxor/plugga till ett prov.
Eller i ditt fall - frestelsen att skada sig själv framför att känna sig lycklig med sina djur och sina vänner.

Du ska vara stolt över dig själv att det var du som letade fram din medryttarhäst.
Den känslan kan du gå efter, att känna stolthet, det borde du känna, och om du behöver stöd utifrån så finns dina vänner och vi på iFokus.

Känn dig inte ensam, för att det är du inte!