Jag skulle personligen aldrig skada mig själv! Däremot har min sambo testat att skära sig i benet bara för att se om det gjorde ont… 

nej fysjutton! 

mina kaniner river mig och det räcker haha <33

#2 Haha :)

Jag har skurit mig, är sju år sedan jag lyckades sluta nu och jag hoppas att jag aldrig någonsin trillar dit igen.

Prövade för ett par månader sen (mådde inte jättebra då) och höll nästan på att "bli beroende", men slutade och det är jag glad för! :)

Tekniskt sett så har jag gjort det en gång..

Jag högg en kniv i dörren, och saken där framme där man håller handen gick sönder, så min hand gled fram och över bladet, jag skärde mig i lillfingret, jag snitta ungefär halva fingret.(horisontalt)

Fick sy två stygn. Nu har jag ett fult märke på lillfingret resten av livet :P

Det dåligaste var att jag var ensam hemma med min bror, det blödde otroligt mycket. Och vi var små, så vi ringde 112.Kvinnan som svarade sa "det är inget att oroa sig för, det kommer läka med tiden"
-.-'

Jag var skit arg då. Jag hade huggt halva lillfingret… Tror inte det läker av sig själv, jag kunde se in i mitt finger.

Min bror och jag gick till akuten, det var stängt tyvär, så vi ringde mamma. Vi ville inte det först för det skulle göra henne orolig. 

Så när vi kom till sjukhuset, två stygn. Den kvinnan i telefonen borde vara lite mer uppmärksam. Bara för att det är ungar som ringer betyder det inte att det inte har hänt något dåligt.

Hon tog oss inte på allvar, det hörde man på rösten.
Dåligt jobb av henne, jag blödde väldigt mycket faktigst.

Hon sa bara att jag skulle hålla handen uppe i luften med en handuk på.
Sen la hon på. =/ Aja, whatever. 

Fast helt allvarligt, jag ångrar inte att jag råkade skära mig :P Det var en rolig upplevelse. Inte själva skära mig i fingret biten, fast resten var som ett litet äventyr :P

Nej aldrig. Kommer aldrig göra heller. Finns ingen mening med det.

Jag har inget emot det, jag gör det inte längre (…) men har gjort. Tycker inte det är något fel med det. Min flickvän vill inte att jag gör det därför gör jag det inte, men annars skulle jag nog gjort det, kul sak anser jag att det är 

Att skära sig är ett självskadebeteende och det är väldigt väldigt allvarligt. Dem som skär sig mår oftast väldigt väldigt dåligt. Liksom de som dricker, tar droger eller skadar sig på annat sätt. 
Man skadar sig för att den fysiska smärtan är lättare att hantera än den psykiska. 
Jag har skärt mig i flera år men har nu varit ren i några månader och går på terapi. Det är ett helvete att ta sig ur.
Det var mitt allt, allting jag visste, det som gav mig glädje i livet. Det som gjorde att allting var så mycket enklare att hantera. 
Jag rekomenderar det inte någon, aldrig. Och funderar man på att testa eller har testat anser jag att man lägger av på en gång alternativt söker hjälp. Tänk på konsekvenserna. 
Det finns hjälp att få om man mår dåligt.

#8 Hur är de en kul sak? bara undrar xD

#8 krille det är inte alls en kul sak, Du om någon borde veta det :c

Har gjort de några gånger för att tänka på något annat när jag bråkat med min pappa, som händer väldigt ofta eftersom jag e där varannan helg. Har mått bättre av de.

Har inte skurit mig, men har ristat in ett hjärta med nål.. Var lite full då och jag och min kompis gjorde det för att skaffa en "tatuering" haha

Men en gång så skulle jag dela en köttbit på mitten ungefär klockan tre på natten, eftersom jag och min kompis skulle ut och bada. Kniven slant och sen hade jag skurit av ett "lock" på tummen som var ca en centimer tjockt, fast det satt fortfarande kvar på tummen. Det såg så otroligt äckligt ut eftersom jag såg konturen av benet under. Min pappa ville att vi skulle åka till akuten men jag orkade inte så jag sköljde tummen tills det sluta blöda så mycket och sen satte jag på lite bandage.. Har ett jättekonstigt ärr på tummen nu.

En annan gång, när jag var 6 år, ramlade jag i en ramp till en trappa och skar upp hela benet. Jag visste inte det då, så jag var ute ungefär en halvtimme till och lekte och sen när jag kom hem så var hela benet blodigt. Jag kunde se både muskler och ben i såret och vi fick åka till akuten och sy sju stygn. Och nu har jag ett 4 centimer stort ärr på benet..

#11 Jag vet :( Fast jag var på ett "dåligt" humör när jag skrev det och då blev det så :( Men det blir mindre och mindre att jag inte tycker det :) sakta men säkert :)

Jag fattar inte folk tycker det är kul att skada sig själv.. Jag har ärr äver hela min kropp pga mina kaniner, och jag tycker inte om det riktigt. Alla ska tro att jag skär mig eller haft det dåligt, så skulle behöva gå runt med en stor lapp att det inte är jag som skär mig..>

#15 Haha samma här! Jag har ärr överallt från mina katter och min hund när hon var valp. Valptänder är läskigt vassa!

VEM tog bort resten av min text? Isåfall kan man väll skriva vad som var fel :) Jag förstår bara inte att olk gör det och sen säger att det var kul.. Menar självklart inte att folk är dumma som dkär sig för de mår dåligt, utan att man efter det säger att det är roligt,.

Jag gör det, i början gjorde jag bara små sår och det var inte så farligt.. Men sen blev det bara värre och värre. Anledningen till att jag gör det är att jag har svårt att hantera min ilska när jag är arg, och då skär jag mig för att det gör mig lugn.

#18 jag rekommenderar att du söker hjälp på en gång.

Har gjort det i tre år, men nu har jag inte gjort det sen nyår och det är jag grymt jävla stolt över. 

#20 Bra gjort där felicia! <3

#21 Bra gjort själv, Melissa!

Förstår inte alls vrf man gör det. Är man ledsen hittar man på något, tidsfördriv, kanske umgås med vänner, gråter framför en film, tröstäter eller vad som helst.

Vet en som gör det för "kul" (alltså väldigt sällan men han gjorde det även om han inte mådde dåligt eller så, sen gjorde han det för att sin flickvän gjorde det så att hon skulle sluta). Onödigt trams.

Nej jag gör det verkligen inte.
Känner många som har gjort det.

#23 är man deprimerad tappar alla sådana 'roliga' saker meningen liksom. Man slutar med de intressen som man verkligen älskade och man blir oerhört rastlös. Ingenting är roligt längre liksom. Då funkar det inte att sätta på en film och gråta eller umgås med vänner. 

"Det finns olika förklaringar till varför vissa tillfogar sig själva skador. En sådan är att en person som tidigt och under lång tid blivit illa behandlad av andra inte heller kommer att behandla sig själv väl. 

Det kan också vara så paradoxalt att barnet som utsatts av sina föräldrar har kommit att koppla ihop den trygghet, som föräldrar alltid i någon mån står för, med smärtan. Självskadandet blir då ett bakvänt sätt att trösta sig själv genom att återvända till välkända upplevelser. 

En del självskadare beskriver också skadandet som ett sätt att straffa sig själva, eller rena sig själva, vilket ju är just hur religiösa fanatiker genom tiderna har förklarat sin självspäkning.

Självskadebeteenden är däremot mycket sällan försök att ta sitt liv. Tvärtom kan de ses som ett sätt att orka fortsätta leva, trots en mycket plågsam situation. " - psykologiguiden.se

Började när jag var 12 och slutade när jag var 16. Jag har haft ungefär 10 depressioner (de kommer på hösten och håller i sig ungefär ett halvår), och så har jag en ångestsjukdom. Psykiskt instabil? Mja. 

Men nu är det fyra år sen sist. Och 3 år av terapi har passerat. Jag har fortfarande ett visst självskadebteende när jag blir arg och ledsen, men jag använder aldrig "verktyg", utan det kan handla om att jag för ett par minuter tappar kontrollen och slår mig själv.

Jag blev slagen som barn, så det ger en viss trygghet. Tyvär. Men jag jobbar på det :)

#9 Mycket bra inlägg. Ett självskadebeteende är som du också skriver, något allvarligt och man bör vara försiktig med hur man talar om det. Det är inte en lek, ej heller något man ska testa på för att se hur det är. Individer som skadar sig själva, vare sig det är fysiskt eller psykiskt och om de är de själva som gör det eller låter andra utsätta denne för det - är det lika allvarligt.

Jag blir lite förvånad över att jag i tråden läser "jag skulle aldrig skada mig själv". Nu står man sig själv närmast och jag har egentligen ingen rätt att yttra mig om huruvida andra handlar, däremot vill jag säga att jag trodde inte heller att jag skulle kunna skada mig själv. Men jag har suttit där, när livet rasade och allt jag kände till plötsligt vändes upp och ner - då gjorde jag illa mig själv. Detta skedde under en kort period och jag tog mig ur det med hjälp av en nära vän.

Vi förstår inte alltid varandra och mycket vi gör förvånar vår omgivning. Mitt råd till, ja egentligen alla, innan man dömer eller står oförstående inför en persons handling: tänk en extra gång - det finns alltid en orsak till en individs beteende.

#26 bra sagt där, håller med!

Men varför måste man skära sig? kan du inte bara typ skära i en vägg, eller nypa dig om det är smärta du vill ha?.

Skära kan ge ett permanent sår(som kan vara as fult). Det är mycket bättre att skära i något annat, eller nypa dig själv.

#28 Är du inte lite okänslig i hur du skriver? Det tycker nog jag. 
Som flera i tråden tidigare tagit upp är detta inget som man gör för att det är roligt, ej heller något man medvetet väljer som fritidsintresse.
Ett sådant självskadebeteende sitter ofta långt ifrån vad vi själva kan styra över när det väl fastnat.
(Och när man mår så pass att man skadar sig själv fysiskt, då tänker man inte så mycket på hur det kommer att se ut).

#28 likt en drogmissbrukare så behöver du högre 'dos' hela tiden eftersom kroppen blir van vid smärtan. Man börjar oftast smått som att nypa sig själv till att sen bli mer och mer smärta.

En person som aldrig känt på hur det känns att vara beroende av att skära sig tycker jag ej ska yttra sig så himla mycket. Det är precis som att säga att alla som är drogmissbrukare är dum i huvudet. Det är beroenden och ingen vill sitta där. Att hitta andra saker att sysselsätta sig med är mycket lättare sagt än gjort. Alla har vi grejer som vi gör för att må lite bättre, och tyvärr söker sig många till droger, alkohol, självdestruktivtbetéende m.m när det blir för mycket att hantera.

Jag har skärt mig i 6 år nu. Det är någonting jag verkligen skäms för och tycker det är väldigt jobbigt att skriva här med. Jag har i alla fall blivit skickad till akuten alltför många gånger för att jag "råkat" skära för djupt. Mina ärr är inte vackra och dessutom gör många ärr som är flera år gamla väldigt ont för att huden där är så tunn. Alltså de gör inte ont hela tiden men om jag kommer dit med naglarna typ, så jag kan alltså knappt klia mig eller raka benen.

v

Jag kan väl inte direkt säga att jag kommit ur detta men jag får hjälp och har minskat väldigt mycket på mitt betéende! :D

jag har skurit mig i snart tre år nu, försöker sluta gång på gång och lyckas hålla uppe ett tag, men jag känner 'behovet' varje kväll och försöker stå emot men jag vet att jag kommer göra det snart igen, har inte gjort det på typ en månad nu… Jag var jättenära igår men gjorde det inte :)

men det började när jag var kanske nio med att jag slog mig själv, slog in huvudet hårt i väggen osv (var mobbad i skolan och mammas dåvarande kille var inte speciellt snäll och min riktiga pappa bryr sig inte så mycket) men jag fattade ju inte vad jag höll på med

sen när jag gick i sexan skar min kompis sig och tänkte att det kan ju vara värt att testa, bara för att veta hur det är… Skulle aldrig gjort det, det utvecklades till ett ännu större hat mot mig själv och jag gjorde det mer och mer.

Nu blir jag 'knäpp' om jag inte skär mig, går och tänker på det hela tiden och om hur jag älskar smärtan osv. Vi bråkar väldigt mycket i min familj så allt är typ mitt fel hela tiden och jag vet inte hur jag ska hantera smärtan när jag inte skär mig så försöker bara trycka undan allt.

Jag står på kö till bup och ska till soc osv, men inget hjälper. Kan bara inte öppna mig. Har någon spärr, förmodligen pga mobbningen. 

Men seriöst, skär er ALDRIG!! Man fastnar sjukt lätt och då är det väldigt svårt eftersom att det är ett är 'lätt' sätt att hantera psykisk smärta på. Enligt mig är fysisk smärta bättre än psykiskt och det är enkelt sätt att bli av med 'hatet' mot sig själv för stunden.

Men det kommer tillbaka sen, ännu värre. Det känns bara bra just då. Aldrig mer lixom…