Hej!
Jag känner med dig, och det jag tycker att du borde göra är att uppsöka en kurator, skolor har oftast kuratorer anställda och kanske läraren som du fått förtroende för kan hjälpa dig med att uppsöka den kontakten? 

Vet personerna i din hemmiljö hur du mår? Situationen kanske är så pass att det är uppenbart men oavsett så tror jag det vore bra om du kunde i alla fall berätta det för någon hemma. Om du inte gjort det, måste det vara oerhört tungt att bära det ensam. 

Något jag lägger märke till i din text är att du skriver "det känns som om mina sår aldrig kommer läka". Jag förstår den känslan fullt ut, inte din känsla, men den. På detta kan jag inte ge något råd över hur du ska läka dina sår och jag tänker inte heller säga att "tiden läker alla sår", för tiden hjälper oss inte - det är vad vi gör av den som hjälper oss.

#1 Jag kan tyvärr inte söka hjälp hos min kurator, gjorde det misstaget en gång och kommer aldrig gå tillbaka dit igen. Att prata med personerna i min hemmiljö är inget alternativ heller, eftersom att det är där problemet sitter.

#1 Hm, om du känner att du kan prata med din lärare så kanske h*n kan hjälpa dig att hitta en annan kurator eller psykolog? Alternativt att du uppsöker ungdomsmottagningen och ber att få prata med någon, alla mottagningar jag någonsin varit på är väldigt tillmötesgående och milda i sättet. 

Oavsett hur svårt det är att ta det där första steget fram så är jag övertygad om att det är det du måste göra. Att få in en neutral vuxen i ditt liv som kan hjälpa dig se vad det är du faktiskt känner, för som du beskriver det - det är inte alltid lätt att veta själv vad det är som händer och vad man känner. Det är mycket vanligt att känna sig förvirrad och att vara ledsen och känna hopplöshet utan att faktiskt veta varför. En kurator eller psykolog kan hjälpa dig med detta, att känna efter. Och när ni vet vad det är som känns så får man arbeta med det. Om din hemsituation är ohållbar och skadar dig så måste du verkligen få hjälp med det :/ Jag är själv uppvuxen i ett både psykiskt och fysiskt våldsamt hem, så jag talar inte utifrån klar himmel.

Det är det att jag har jättesvårt att prata med vem som helst. Men när jag väl känner att jag kan lita på personen så pratar ja på, alltså känns det lönlöst att söka hjälp hos någon annan..

#4 Ok, ja det är ju förståeligt att man inte öppnar upp sig för vem som helst. Det tror jag är bra också, att man sätter egna gränser och att man låter sig själv bestämma vem som ska få veta vad.

Däremot ser jag personligen att det bästa i din situation (utefter din beskrivning av hur det ligger till) är att ändå försöka få kontakt med någon annan vuxen. Även om din lärare finns för dig så kan denne inte ge dig det som ett professionellt stöd kan. 

Jag har själv träffat mindre bra kuratorer som jag inte alls har klickat med. De har gjort mig ännu argare än jag var innan och jag har befunnit mig i en fas där jag drog alla över en kam och aldrig mer ville prata med en kurator igen - jag tyckte att de är väl antagligen likadana allihopa. De tankarna får man nästan lägga ner, för det är inte sant. 

Du skriver att du har svårt att prata med någon innan du litar på denne, men det "fina" med att söka professionellt stöd är att det är dem som sköter jobbet. Självklart är det bra om de får respons på det dem säger, men det är inte upp till dig att föra samtalet framåt - du kan bara vara. Ett förtroende kan ta lång tid att bygga upp men någonstans måste du börja.

Lycka till, kram!

#5 Ah, jo… Ska tänka på saken. Ganska krångligt det där. Tack så mycket för svar! Kram.