bry dej inte om vad andra tycker huvudsaken är att du mår och känner dej nöjd alla är så utseendefixerade idag det är viktigare att du har ett gott hjärta

hälsning en tjockis

Fast det finns en risk att fastna i träningen om man har tankar om att man vill gå ner i vikt. Jag gjorde det. Jag började motionera mycket mer och satte stor press på mig själv, följde jag inte min plan en dag fick jag ångest och drog ner på något annat.

Det bästa är helt klart om man kan komma på ett sätt att stå emot tankarna om att gå ner i vikt.

Bästa är väl att äta hälsosamt (dvs allt men i lagom mängd!) och röra lite på sig, oavsett om man vill gå ned i vikt eller inte.

Är man ung och vill gå ned i vikt så bör man vända sig till en dietist för råd, annars kan det gå illa.

#2 man ska ju aldrig träna för mycket då kan det ju bli lika farligt som ätstörningar 
Och #3 att fråga om råd är nog ddet bästa man kan göra!

Så enkelt är det inte!!

Jag håller helt med dig! Jobbigt med folk som klagar på saker (i detta fall sin vikt/form) men gör inte ett sk-t åt det! Förstår dem inte! 

If its important to you, you'll find a way. If not, you will find an excuse..

Jag känner så igen mig och stör mig också på dessa människor, men jag kan heller inte förneka att jag är en sådan människa själv. 

Grejen är att det sitter i huvudet, och sådant är jättesvårt att komma ifrån. Oavsett hur du ser ut så kan du känna dig tjock, eller smal för den delen med. 

Och för dem som inte gör något åt det (jag!!!), nu kan jag bara prata för mig själv. Jag har försökt men att motionera är inte min grej. Kanske för att jag är deprimerad och faktiskt inte orkar gå utanför huset mer än nödvändigt. Eller för att jag är sjukt matglad och älskar att njuta av maten. Men vissa tror jag faktiskt är lite nöjda med sig själv men söker bekräftelse på att dem faktiskt har samma bild av sig själv som alla andra har. 
Btw jag är normalviktig. ;o

Jag började tänka på det och fastnade i en ätstörning istället. Jag tycker fortfarande att jag är tjock, men nu kan jag inte göra någonting åt det. Är rädd att hamna i en ätstörning igen…

Ja jag har väl inte direkt min drömkropp, och jag är för lat för att ägna så mycket tid åt träning. Skulle jag vilja ha tillbaks kroppen jag hade för 2-3 år sen skulle jag få träna en hel del, och jag känner inte att det är värt det just nu, har för övrigt ingen ork alls. Men jag har all rätt i världen att uttrycka mina åsikter om att jag inte är helt nöjd med hur jag ser ut. Stör sig nån på det är det inte mitt problem. 

Bästa är att äta rätt och röra på sig. Och tonåringar ska INTE banta utan att ha fått hjälp av dietist mm, om man nu verkligen är överviktigt. Annars kan man förstöra sig kropp osv.

Och att sluta äta är inte bra det heller, då förstör man sin kropp ännu mer.

Håller med dig!

En tjej i min klass sa såhär ''idag börjar jag banta''.. Hon är enns inte tjock, blir så arg

Håller med helt och hållet! :)

En tjej jag känner tjatar jämt om att hon är tjock, och tillslut fick jag nog, så när hon häromdan sa att hon måste banta. Tjejen är tolv år (det är jag med) och jag sa till henne att det är väldigt löjligt att gå runt och villja banta när man är 12 år, när hon redan är väldigt smal.

13 exakt!!!!!min kompis ville gå ned i vikt när hon var 11!!!!det slutade med att hon var trött hela dagarna eftersom hon tränat så pass mycket…hon åt inte heller så mycket!!!!hon var 160 och vägde 30 kg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!tack och lov så slutade hon!!!!

#14 Fy vad hemskt, hon var ju gravt underviktig :(

Det är ju det som inleder en ätstörning.

''Ah, jag kan väl bara ut och springa 2 km.''
''Det gick ju bra. Kanske jag ska springa 5 km imorgon?''
''Då kör jag 10 km imorgon. Kanske ska jag börja äta lite mindre också? Ja, så gör jag.''
osv. osv.

#16 Jag vet en som har ätstörning, hon rör inte på sig mycket men kan hoppa över mat i flera dagar och istället dricka energidricka och äta godsaker och hon är underviktig. Så finns olika.

Det finns olika sorters ätstörningar…

#18 Vem sa du till? Mig behöver du inte berätta det till i alla fall, för det vet jag redan, skrev det i #17 :)

#18 Jag vet det också. Min kompis hade ''den'' ätstörningen och hennes kompis hade en annan.

Fast det där med att hon knappt klarar en armhävning handlar om styrka inte att röra på sig/kondition och man hår inte ner i vikt av armhävningar. Jag har en vän som brukade styrketräna och det enda han hade var armmuskler inget annat. Jag tränar nästan aldrig och har inga armmuskler alls kan INTE göra armhävningar men jag har mkt bättre kondition och balans och svettas mindre än min vän som istället har dålig kondis och balans men muskler. Fast ja det är jobbigt att höra folk gnälla när dom inte gör något åt saken men det är vanligast i tonåren tycker jag. I min ålder (20) här jag inte sådant gnäll - man är ofta nöjd eller håller tyst. :) jag och mina vänner driver om våran halv taskiga kondition och svaga armar haha.

#21 Nej inte ENBART av armhävningar men kombinerat med annan träning och kost :)

#22 givetvis, menar också att man kanske använder hantlar och stång.

Fetma leder till depression och är man deprimerad och har ångest så kan man glömma att man ens lyfter ett finger i luften. Dessutom, äter man ångest-dämpande mediciner så ökar man i vikt av medicinens biverkningar. Det blir som en ond cirkel av det hela.

Så om det finns överviktiga människor som klagar, men inte gör någonting åt det, så skall man inte döma ut dom förrän man vet vad allting grundar på. Det kan handla om så mycket mer än dålig kost.

Något jag irriterar mig på är när några av tjejerna i min klass står oc beklagar sig över hur "tjocka" de är. Alltid efter gympan trängs vi tjejer framför speglen i omklädningsrumet och då kan en av de magra tjejerna stå och beklaga sig över deras "tjockhet" när jag som är de x3. Inte specielt roligt…

Jag vill ha tillbaka mina magrutor jag hade för 3 år sen, och jag har aldrig tränat. Vägde runt 48 kg för 3 år sen, nu väger jag 51 kg. Har gått upp sen när jag träffa min pojkvän. Sen är det ju också så att kvinnor ska ha mer fett runt magen.

#24 Alla som är feta, får inte depression :) Så man kan inte dra alla över en kam. Vanligt att dem får det, pga olika orsaker men inte alla :)

Men som du säger, alla som är överviktiga är inte lata, utan kan vara överviktiga av andra själ. Ganska vanligt faktiskt.

#27
Det gjorde jag absolut inte. Men det är heller inte ovanligt.
Jag vet dock att folk med ångest och svår depression sedan tidigare,
har ökat kraftigt i vikt av sina mediciner.

P-Piller kan också leda till kraftig viktökning.

#28 Läser man texten, kan man tolka det så att du menade det, eftersom du skrev "fetma leder till depression" :)

#30
Kan tyvärr inte gå in och hantera det inlägget längre.
Annars hade jag skrivit om det till "Fetma leder ibland till depression"

#31 Okej :) 
Ja tyvärr är det dock ganska vanligt, men blir nog så, saker går lite hand i hand ibland..

Förut tjatade jag alltid om att jag var tjock och jag skulle banta osv.. Och då var jag inte ens tjock. (Var 1.59 och vägde 47kg) Jag började gå ut och jogga kl 4 på morgonen varje dag innan skolan, men samtidigt så blev jag hungrigare eftersom jag brände mer energi så jag började äta mer. Så bestämde jag mig för att äta mindre, men då blev jag tröttare och orkade inte träna.

Tillslut gav jag upp. Det ända jag ville var att vara lika smal som min kompis. (Hon var ungefär 1.58 och vägde 43kg) Men sen märkte jag att jag inte ens tyckte att det var fint att vara så smal. När hon böjde sig fram kunde man se hela ryggraden genom tröjan.. 🤐

Så nu äter jag så mycket jag vill. Mat är ju världens bästa grej, det går ju inte att inte äta. God mat är bland det bästa som finns. Både jag och min storasyster älskar att laga mat också.

Jag mår ju betydligt bättre när jag äter tills jag är mätt. Och dessutom har jag ju en hund nu som MÅSTE gå ut på promenader så då får jag motion från det samtidigt. Jag tycker att min kropp är världens finaste. Jag är jättenöjd faktiskt. 😃

#25 jag tycker den här bilden förklarar allt jäkligt bra! Det kanske är svårt att förstå om man aldrig har varit där själv, men ja.

#34 Alldeles för svår engelska för mig, Haha! 😃

#35 Min förvränga  kroppsuppfattning gäller mig själv och bara mig. När jag kallar mig själv fet, är ordet inte en skala som alla andra bedöms på. Du ser ut precis som du gör. Jag är den enda som min dysmorphia (en body image sjukdom för att göra det kort, vet inte vad det heter på svenska) förvandlar. Att kalla mig själv fet betyder inte att jag ser alla över min vikt som sjukligt feta. Sjukdomen ser inte andra människor, den ser bara personen som lider av det.

#36
Kroppsdysmorfi heter det på svenska. Det är en psykisk sjukdom som ofta bryter ut emotionella problem och ångest. Ett mycket vanligt utfall är kvinnor-komplex och anspelar sig på kropp och utseende.

#36 Jaha okej, Visst kan det vara så men jag "irriterar" mig mest på det för att dessa tjejer är underviktiga och jag bara vill deras bästa, De är ju mina klasskompisar och jag älskar dem :)

#37 jo jag vet vad det är, visste inte bara vad det hette på svenska. 

#38 jo absolut, men jag förstod det som att du irriterade dig på dom för att dom är smalare än dig och att dom säger att dom var tjocka. Så ville bara "göra klart" att oftast man inte menar något illa mot någon annan, utan man ser bara sig själv! Det spelar ingen roll hur smal man är, man ser det inte själv.

#39 Okej. :)