Jag skulle kanske säga ja, det beror på. Om jag skulle slippa alla normala, lyckliga, sociala människor som inte förstår mig, ja.

Skulle vara skönt att slippa min bror.. Jag hatar inte honom, men jag vill inte ha något med honom att göra.  Han kan göra mig så j*vla förbannad så jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Har råkat göra illa mig själv flera gånger av frustration och ilska. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra om jag inte kommer bort från honom snart.

Det är inte kul att gå runt med en hjärna som inte fungerar riktigt, att gå runt med social fobi, depression och andra mentala problem utan att någon ens märker det.. Jag känner mig otroligt ensam och jag skulle nog behöva bli "ihopsatt" med andra människor som är lika dumma i huvudet som jag.

Så, ja.. Jag skulle nog säga ja.

på något sätt när jag läser det här så känns det som vi är ganska lika!

kan säga att du inte är dum!jag vet att det känns så det har jag också gjort men jag blev kallad av den jag älskade dum i huvudet så då tog jag det ännu hårdare! jag hatar att vara med folk när jag är ledsen eller arg fördå blir allt fel…

kan du berätta hur in soceala fobi är?

Bättre att få behandling om man behöver det :) Tror det är det bästa för senare i livet med sen :)

#2 Vadå typ hur det är att ha social fobi?

#2
Har du social fobi så är du rädd för att prata och umgås med människor.

#2 När man har social forbi, så undviker man större folkmassor, kan ha problem att handla, prata med nytt folk mm. Lite olika.

#6
Jaa, och myndigheter är bland det värsta som finns.

okey bra att veta hatar att va med nytt folk men när jag har en kille som är med mig när jag möter nytt folk så känner jag mig trygg!

#8 Dock tror jag att dem flesta känner sig osäkra om man är ensam och ska möta nya människor, du behöver inte ha social fobi för det. :) eller har jag fel?

#8 Jag har inte social forbi, men när jag träffat nytt folk, är det en trygghet med någon jag känner med mig :) Men går bra utan med men lite läskigare :)

mm

Jag kan inte ens åka tunnelbana utan att få panik. Jag tänker på allt jag gör, hur jag går, hur jag rör händerna osv. eftersom jag är rädd för att folk ska tycka att jag är konstig. Jag mår otroligt dåligt av att gå där det finns mycket folk eller träffa nya människor, även om min kompis är med. Jag har väldigt svårt för att prata med folk för jag är rädd att jag ska säga fel. Jag kan inte äta när folk ser för jag känner mig ständigt iaktagen och jag är rädd att dem ska tycka att jag äter konstigt osv.

Ja, alltså jag är inte rädd för människor utan jag är rädd för vad människor ska tycka om mig och att jag inte kommer våga prata. Och jag vet inte hur jag ska bete mig.

oj😮

Japp.. Riktigt jobbigt. 😕

Fast nu när jag vet vad det är som är fel så försöker jag iallafall att inte tänka så överdrivet mycket på vad jag gör, och det känns iallafall lite lättare i vissa situationer.

JA 🙂

#14…du lyckas iaf vara social (på internet ^.^ ) :)och det är bra

#16 Japp 🙂 Fast det är ju mycket lättare för då behöver jag inte bry mig om hur jag ska röra på mig och bete mig osv. 😮

#17 :/ fast…om du lär känna ngn här och sedan träffar h*n IRL borde det väl inte vara lika jobbigt som att träffa helt random folk på stan? elr är de typ samma sak? :)

#18 Det är nog till och med lite jobbigare.. 😮För då har den person redan fått en uppfattning om hur jag är och då skulle jag känna lite mer press på att bete mig som folk förväntar att jag ska bete mig. Och då skulle jag nog hinna få en hjärtattack på väg dit 😉 haha

#19..ok…så om du skulle lära känna t.ex mig här på TIF….och ….vi möts på TIF träffen (om det skulle bli någon :) ) skulle det vara rena helvetet? :O..nah…en riktig vän dömer inte hur du är ;)

#20 Troligtvis.. 😛

Nej jag vet, men det hjälper inte att tänka så..😮 Jag kan tänka på något så fjantigt som att mitt hår ser smutsigt ut och sen kan jag tillägna hela tiden till att försöka dölja håret osv. Och så är jag rädd att jag inte ska ha något att säga och att det ska bli pinsam tystnad..

well…shit…:O jag kanske har en social fobi! är skit rädd för vad alla ska tycka om mig, gör allt för att smälta in och ibland flippar jag på mig själv för att jag är annorlunda (ibland har det blivit så hemskt att jag har suttit mig ner, gråtigt och tänkt "varför kan jag inte vara som alla andra?…")….sedan t.ex på stan, får jag panik om någon kollar på mig (vilket händer ganska ofta :/ )..och ja…jag bryr mig om extremt fåniga saker (om t.ex jag har en jätte liten fläck på t-shirten som knappt syns MÅSTE jag få bort den! -.-)

Eller så kanske du har dåligt självförtroende.😮 Social fobi handlar ju först och främst om att man får panikångest när man måste prata med någon eller vara bland folk. Jag får också panikångest när jag måste prata i telefon med t.ex en lärare eller någon jag inte känner så bra. Jag brukar aldrig svara i telefonen om jag inte vet vem det är. Det är som extrem blyghet. Jag har skolkat från skolan i två år för att jag inte vågade gå, även fast jag hade kompisar i klassen som var jättesnälla och roliga och sen har jag nästan isolerat mig från alla andra och då har det blivit ännu värre..

Fast iof så var jag bara blyg och hade dåligt självförtroende förut men nu har det utvecklats till social fobi. Så du kan hålla på att utveckla social fobi om du inte tar tag i det. 😮

#22 Det låter mer som att du bara har dåligt självförtroende tycker jag. Jag har inte social fobi, men de var nån psykolog som fick för sig de en gång. Jag är ingen social person på något sätt, jag trivs bäst med att sitta i mitt rum. 

Jag har vänner, men jag känner egentligen inget behov av dom. Jag saknar dom aldrig och tar inte så ofta intiativ att börja prata med dom. Ibland får jag ta mig samman och fråga själv också, men jag hatar det. Inte för att jag är rädd för det och tror att dom ska tycka att jag är konstig, de känns bara onaturligt. Jag har mina vänner som jag alltid brukar vara med, jag tänker aldrig att jag skulle vilja vara med någon ny.

När det är mycket folk får jag panik, jag tycker inte bara att det är jobbigt utan jag börjar gråta och vill bara komma bort från allt. Efteråt skäms jag så att jag tror att jag ska dö.

Det har inget med självförtroende att göra för mig, jag har världens bästa självförtroende och jag skulle kunna göra så mycket mer än vad jag gör om jag ville. Jag har också undrat varför jag inte bara kan vara som vanliga människor, men innerst inne gillar jag mig själv för jag är ju jag. Ingen annan är så osocial och konstig utan anledning :] Tänk så istället. Äääe jag vet inte, jag bara skrev och så vart de jättemycket text.