Jag håller på att förändras och inte till det bättre. Jag är trött på skolan, på min familj, på mina närmsta vänner och mest av allt på mig själv. Mamma kan inte prata med mig längre utan att jag ganska omedvetet hugger efter henne. Helt plötsligt stör jag mig på allt mina kompisar säger och skolan suger. Jag är bara så sjukt stressad hela tiden… Anledningen är väldigt jobbig att tänka på så jag försöker att låta bli. Men för er ska jag skriva den, jag hoppas, hoppas, hoppas att jag inte är gravid. Jag kan bara inte tänka på skolan och jag vågar inte inleda en enkel konversation med mina föräldrar om något så enkelt som vädret då jag är rädd för att bryta ihop. Jag brukade prata med min kille varje dag men nu består våra samtal av att han berättar om sin dag och tjatar om att vi ska träffas. Jag orkar inte vara så "stark" hela tiden. Det är jobbigt att alltid vara den som lyssnar på andras problem, att vara den tysta, perfekta flickan som alltid gör sina läxor i tid. Just nu skulle jag göra allt för att få vara den flickan igen. Sitter och längtar efter att min mens ska komma.. haha.. vem kunde tro att den dagen skulle komma? Jag är så här nära på att bryta ihop.

Jag behövde skriva av mig och hoppas egentligen att ingen ska läsa det jag skrivit.