Jag gråter typ aldrig, har inte gråtit något sen 2012 xD haha

men jag grät på nyårsafton för jag mådde så dåligt.. hade hög feber och alla hade så kul mrdans jag var sjuk </3

Brukar gå till djuren isåfall ^^

Just nu gråter jag väldigt ofta, flera gånger om dagen, och det är typ det som gör att jag orkar med. Ångesten byggs upp inom mig och genom att gråta lättar jag på trycket.

Jag har inga problem med att gråta inför folk, eller, jo, men inte om jag känner mig trygg med dom. Tex mina föräldrar eller mina bästa vänner.

Faktum är att jag inte gillar att gråta själv, för då kan det gå för långt. Typ panikångest och det är otäckt.

Mamma är bäst på att trösta i stundens hetta, annars kan jag snacka om allt med mina bästa kompisar. Där kan jag också lätta på trycket.

Jag gråter väldigt lätt, kan börja gråta bara av att tänka på ett djur/en släkting som har gått bort eller till och med av att tänka på att tiden går så fort och alla börjar bli gamla. Gråter om jag ser sorgliga bilder på djur eller barn.

Jag gråter aldrig bland folk, jag hatar det. För det första så hatar jag all sorts uppmärksamhet och dessutom så blir jag så ful när jag gråter, helt illröd och svullen.

Om jag gråter och någon säger åt mig att jag måste göra något (t.ex gå ut med hunden/diska) så blir jag så otroligt förbannad även om jag vet att den som säger det inte har någon aning om att jag gråter.

Den enda som kan trösta mig är min hund, när jag gråter brukar jag ropa på henne (om hon inte redan är bredvid mig) och krama henne. Beroende på anledningen till att jag gråter så brukar jag ibland krama Mixa tills vi somnar och sen är jag förhoppningsvis gladare när jag vaknar igen..

Jag gråter oftast när jag är ensam. Min mamma är sämst på att trösta mig.
Det beror dock på vad det handlar om men varje gång jag gråter och behöver tröst så vill jag ju gärna att hon tar varje gång seriöst. Men ibland får jag en fnysning och så får jag gå och gråta ensam.

Men jag har ganska lätt för att komma över det. Alltså om jag gråter ensam utan att bli tröstad, så kan jag komma över det snabbt efteråt och fortsätta som vanligt.

Jag är ganska känslig när det kommer till att hantera allvarliga konfrontationer. Börjar skaka (adrenalin) och det har hänt att jag börjar gråta.
Började gråta t.ex. när jag skulle prata med min kompis för att vi var ovänner, och frågade henne vad som var fel, och varför det hade blivit så. Försöker bli bättre på det här och det är mycket bättre nu än vad det var förut.

För det mesta gråter jag pga sorg eller extrem ångest. Sist var i måndags. Sörjde min katt, då det var exakt 1 år sen han gick bort.

Jag gråter typ alldrig.
Inte över en ledssen film, någon släkting som dör.

Så klart om min mamma, pappa, bror, syster eller systerdotter dör då skulle jag börja gråta. Fast skulle inte vara så himla ledssen länge.

Min farmor dog när jag var kanske 12. Inte en enda tår.

Det är vell dom jag är närmast som jag skulle börja gråta över. Alla mina släktingar är ganska långt borta ifrån mig, det är bara mina föräldrar och syskon som är nära som jag träffar ofta.

Det är dom jag skulle börja gråta över lite. Och om jag hade en hund skulle jag börja gråta om den dog.

Jag blir såklart ledssen om dom dör, fast tårar skulle nog inte komma.

När jag väl börjar gråta då väntar jag bara tills det slutar.

Om jag gråter då gör jag det själv.

Jag hatar att gråta, har aldrig börjat gråta till någon film "för att jag tyckte att den var fin/sorligt" utan bara om jag får minnen som betyder något sorligt. Jag brukar dock få lite sådär lyckotårar om jag ser något som är supergulligt, eller om jag ser att någon mår sådär super. Hahhaah men inte så det börjar rinna, utan bara fyller ögonen.

Och jag har svårt att hålla tårarna borta när någon annan gråter, även om jag själv inte är ledsen! Är lite svårt att trösta någon om man själv är påväg att börja gråta.

Jag gillar att få hålla om någon när jag gråter, eller att någon "stryker"/rör mig på benet/amren/ryggen osv. tycker det är mysigt och ett sätt att visa att man bryr sig.

Jag tycker också att trycket släpps, att man får bort lite av de "dåliga" känslorna. Men tycker att jag visar mig svag när jag gråter, men inte om andra gör det…

Jag gråter så otroligt lätt kan jag tycka, men det kan också vara för att innan jag var i 14års åldern grät jag aldrig. Men nu (misstänker tonårshormoner) så kan jag böla så hårt till vad som helst. Det räcker med att jag tänker på något eller att jag blir väldigt frustrerad så kommer det tårar.

När jag förlorade min mormor i somras höll jag på ramla ihop påväg ut ur kapellet och jag verkligen skrekgråt, som ett hysteriskt barn. -riktigt läskigt var det. Efter det här har jag blivit ännu mer känslosam och gråter när jag ser gamla människor eller hört att något förlorat något. Detta inkluderar saker som nycklar och diverse småting.

Jag klarar inte av att gråta framför min familj eller vänner. Jag har däremot mitt ex och mitt nya ragg (haha?) som jag känner mig öppen mot. Jag har jättesvårt att visa känslor framför de som har svikit mig. Förut ville jag inte bli rörd, alls, inte ens i någon situation, antar att det kan vara efter misshandeln som hänt. Men efter jag träffat personer jag kan lita på så har jag blivit väldigt mycket för beröring och då känner jag att jag måste bli kramad och tröstad av de jag förlitar mig på, annars kan jag känna som att jag håller på att bli lämnad själv och ensam.

Jag gråter oerhört lätt, vilket jag hatar… Gråter när jag känner mig pressad, någonting har hänt, när jag är extremt lycklig, när jag saknar någon, när jag ser någonting som får mig att tänka på någonting dåligt o.s.v.. Men det jag inte gråter över är kärlek. Har gråtit en gång över en kille (faktiskt var det någon vecka innan nyår) då jag fick reda på en grej om honom av min kompis, och att allt var fejk.. Hela j*vla alltet var fejk, det grät jag av.

Men det som får mig på bättre humör är mina älskade djur, mina älskade vänner, att få vara ensam med musik och min högt älskade gitarr <3

Jag gråter ganska ofta tror jag, men inte när folk ser, för jag vill inte känna mig svag;p Inte så att jag börjar gråta för småsaker som om jag gör illa mig eller nåt. Bara om nåt jobbigt har hänt eller om jag börjar tänka på nåt.

Jag känner mig trött efteråt och då tänker jag inte så mycket, det är ganska skönt ibland. Jag brukar sitta brevid min kanin när jag är ledsen, det känns skönt bara. Djur är nog bra när man är ledsen, de förstår inte men ändå känns det som att dom vet att man är ledsen :p Och de tycker ju nästan alltid bra om en sålänge man är snäll mot dom och då blir allt mycket lättare.

jag kan gråta åt allt tror jag :P gråter när jag är arg, ledsen, glad, åt musik, åt film. har fått gå och låsa in mig ett par gånger på toa på jobbet när jag blivit riktigt förbannad över något och börjat gråta. jag gö det ju inte för att jag är ledsen, jag bara funkar så. min sambo tycker jag är löjlig, men det är sådan jag är :)

När jag gråter brukar jag lägga mig i sängen och ta upp en råtta, djuren gör mig alltid gladare. Jag gillar inte att folk försöker trösta mig med ord när jag gråter, för då börjar jag bara gråta ännu mer. Isåfall är det bättre att de bara sitter bredvid och inte säger något alls. Det är därför det känns bäst att gråta hos djuren istället för människor. Förut var jag väldigt känslig och började gråta för allt och ingenting, men nu gråter jag nästan aldrig. Sist jag grät var när min råtta avlivades.

Jag har lätt till tårar vilket kan vara drygt ibland då jag inte alltid gråter för att jag är ledsen, kan gråta för att jag är arg, irriterad, frustrerad osv. Jag tycker inte om att gråta inför folk, jag brukar försöka undvika det, det har liksom alltid varit jag som har tröstat andra när de gråter så jag brukar hålla inne med mitt oftast för jag vill inte vara en börda för någon annan. (Inte för att jag tycker att folk som gråter är en börda, utan det känns bara som att jag är det när jag är ledsen). Men ibland är det riktigt skönt att bara gråta, att släppa ut allt. Då mår jag mycket bättre efteråt!

Jag brukar lyssna på musik när jag är ledsen, ta en promenad eller gosa med mina älskade katter.

Jag har väldigt lätt för att gråta och gråter ganska ofta. Dock har det minskat rejält om man ser tillbaka för två år sen.

Jag gråter väl till 95% utav ångest och jobbiga tankar och då är det inte bara några tårar utan då nästan skrik-gråter jag sådär tills man tappar luft och inte kan andas. Det värsta som finns är väl att gråta själv, allt blir bara värre då. Det som underlättar för mig när jag gråter är när någon kramar om mig hårt och jag får bara gråta ut tills gråten tar slut. Då känns det så himla mycket bättre efteråt och som om att en stor klump lossnat. Gråter jag själv utav ångest så vet jag inte vad jag ska ta mig till tillslut och slutar med att jag skadar mig själv på något sätt.

Sen gråter jag ganska lätt till filmer, om någon typ dör eller liknande.

Som #13, gråter alltid av ångest eller jobbiga tankar. Gråter aldrig när jag gör illa mig. Vet inte om det är för att jag är så jäkla klumpig så jag ramlar hela tiden, att jag åker skateboard, slalom, rollerskates osv.. då ramlar man ju rätt ofta, så är van! Men tankar och ångest är verkligen det som tynger mig. uschusch…

Gråter dock inte så värst ofta.

jag gråter när det har hänt något som jag grubblar på  ex när jag trodde att min pojkvän var otrogen men det var han  inte .  jag gråte bara för min kanin

Jag gråter alltid för mig själv, ganska ofta. Minst 1 gång i veckan. När jag är ledsen stänger jag in mig på rummet med ett marsvin (ibland flera) i famnen och lyssnar på lite deppig musik. Sen brukar det bli bra igen. Senast jag grät var i morse, såg en video om hur Astra Zeneca skickade iväg massor utav hundar till England för djurförsök…

Gråter inte av att göra sig illa, men av mensvärk. Haha.

Gråter lätt av filmer, men vill inte kalla mig känslig för det 😛

Jag gråter inte ofta. Inte bland folk heller. Första gången jag grät inför folk på flera år var i förrigår när vi avlivade råttan jag fått mest kontakt med någonsin. Hon var min sk "heart rat" och det gjorde qå fruktansvärt ont inom mig. Jag lyckades hålla tårarna inne men sen bara brast det för mig. Tårarna rann. Detta var inför veterinären och min pappa. Sen grät jag 3h i sträck när vi kom hem. Det här var nog det jobbigaste jag varit med om, jag har varit med när vi har avlivat djur innan, och ja jag älskar alla mina djur, men vissa får man mer kontakt med helt enkelt.. Jag kan inte ens prata om henne utan att börja gråta.. :/ Jag gråter nog bara när sånt här händer, håller det mesta inom mig. Men när jag väl gråter så känner jag mig tom inombords… jag vet inte hur jag mår.. känner mig bara tom.

Jag gillar inte heller att gråta bland folk, men måste jag gråta så brukar jag gå ifrån folkmassan. Kan lätt börja gråta nu för tiden, åt filmer, musik, mina egna tankar, elaka kommentarer (ja då ska det ju vara från en person man håller av)… 😛 Är jag ledsen på riktigt brukar jag lägga mig i sängen med sorglig musik och bara låta allt komma ut. Då mår jag bättre efteråt. :) Tittar också ofta på stjärnorna och månen när jag är ledsen… det har jag gjort sen jag var liten.

Det är ju bättre att släppa ut alla tårar än att gå runt och bära på känslorna hela tiden.

Jag gillar inte att gråta när folk är i närheten, så jag går alltid ifrån. 

Oftast när jag gråter så är det ångest som är anledningen. Men sedan har jag även en tendens till att gråta när jag blir riktigt förbannad och det gör mig oftast argare :P 

Dock när det är min vecka i månaden, då bölar jag för allt! Lagom irriterande, förbannade hormoner 🤦‍♂️

Det som får det hela att bli bättre det är att bara låta det gå över. Man gråter en skvätt och sedan är det klart ungefär

Gråter ALDRIG inför folk.. Jag gråter alltid på kvällarna på mitt rum när jag vet att alla andra hör :3

Råkade posta..

Jag gråter alltid pågrund av att jag har så dåligt självförtroende och hatar mig själv.. Det kan vara t.ex att jag vet att en kompis har hemligheter med en annan som jag inte får veta. (Nu är det säkert nån som säger att jag är hur känslig som helst..) Men det är faktiskt inte kul när jag vet att ingen vill att jag ska vara nära.. 

Börjar ochså gråta om jag chattar med nån som jag VET chattar med nån annan för då känns det som personen hellre pratar med den andra personen än mig så oftast så hittar jag på nån dum ursäkt o säger att jag inte kan prata mer.. Så himla jobbigt..

Ochså gråter jag när jag är förbannad .. XD

Som jag ska i det första inlägget så gråter jag Alltid på kvällen på mitt rum så jag vet att ingen hör mig. Då brukar jag bara borra in huvudet i kudden och tänka dumma saker om mig själv :P Då blir jag så ledsen att jag tillslut inte orkar gråta mer XD XD

Jag går tillbaka till mitt vanliga liv…Finns inte något mer jag kan göra. Orkar inte gå ut bland folk för att bli ömkad.

Jag gråter lite då & då.. Inte jätte ofta kanske, men det är inte så sällan heller. Har haft det väldigt jobbigt sedan den 13 mars, då min allra bästa vän dog.. Visserligen en hamster, men storlek & art spelar ingen roll.. Har mått piss jätte länge & hon var det ända som höll mig vid liv.. Men nu har jag hittat en väldigt stöttande bästis, som hjälper mig enormt efter min lilla Tindras död..

Iaf, efter att jag har gråtit så brukar allt kännas en aning bättre.. Det kan vara skönt att gråta ut ibland. Min familj, mina kompisar & speciellt mina djur kan trösta mig. Jag gråter sällan inför folk, brukar bara bita ihop & antingen lé eller vara tyst. Men om någon frågar "Gick det bra?" eller "Hur är det?" så börjar jag att stört grina med en gång.. Har dock blivit lite bättre på det men men..
Hatar när folk frågar.. Hatar att gråta iför andra för då känns det som om jag visar att jag är svag & sårbar, vilket är oerhört jobbigt.

Jag är väldigt känslig och blir väldigt lätt ledsen, men jag gråter aldrig inför folk, utan håller det inne tills jag är på ett ställe där jag är säker på att ingen kan se mig. Gråter inte jätte ofta, men när jag gör det brukar jag antingen lägga mig i sängen och lyssna på musik för att glömma allt, eller så går jag ut med mina hästar på promenad dit ingen annan kan se mig och bara sitter där ett tag. Bäst är det när det är mitt i natten och stjärnklart, är så himla skönt att gå ut med dom då och slippa tänka på allt annat.

Gråter nästan aldrig om jag tex ramlat eller något sådant, är bara vid andra tillfällen jag gråter.

Gråter helst bara för mig själv, tycker inte om när folk ser mig ledsen.. känner mig så ful och fjantig. när jag har "gråtit färdigt" brukar jag försöka dölja att jag har gråtit så gott det går.

Grät inför min pojkvän idag när vi råkade få upp en bild på min katt Hans som dog för fyra månader sedan.. Han lekte på bilden och hade så himla roligt, tänkte tillbaks på alla minnen jag har med Hans och blev jätteledsen.. men så var jag trött också, vilket bidrog till extra känslor.. annars brukar jag kunna se på bilder på min katt utan att gråta, men nu gick det inte. Vissa dagar är värre än andra och ibland måste man låta sig själv gråta inför andra.

När jag gråter tröstar mina djur mig!

Jag påverkas väldigt lätt av andra runt omkring mig, så börjar någon annan gråta börjar jag gråta, blir någon arg på mig gråter jag osv. Fast om någon går bort eller så gråter jag nästan ingenting. Hatar iallafall att gråta inför andra.

Jag gråter kanske 1 gång i veckan eller ngt… Beror lite på :) Men min hund tröstar mig alltid. Hon märker direkt om man är ledsen, då kommer hon vill vill gosa och slicka mig <3

När jag har gråtit så går jag omkring och kramar min 9åriga kaninhona och släpper henne inte på över en halvtimme!
Haha, har gjort så sedan jag var 8 år (då Susie var 1 år) :)

Beror på varför jag gråtit. Men brukar må illa, aptitlös i flera timmar. Trött i regel. Brukar vila eller göra något som gör mig glad :)

Själv har jag ingen spärr… Jag gråter så fort det blir minsta press. Inte så mycket från skolan, den typen av press, utan mer från konflikter eller liknande. Och synd är det att jag inte kan hålla tårarna tillbaka. Och så gråter jag även om jag inte är ledsen, jag kan vara frustrerad, eller kanske bara lite irriterad. Fruktansvärt frustrerande när man till exempel håller på att diskutera med exempelvis syskon och så börjar man plötsligt lipa av frustration och irritation. Så kollar de på mig underligt, liksom "gråter du för det?". Även om jag pratat med dem om det så är det tydligen väldigt roligt att föra det på tal nästa gång man diskuterar 😡!

Och när jag gråtit känns det inte bättre. Även om jag är jätteledsen och gråter en lång stund känns det inte bättre efteråt ändå. Det är bara jobbigt hela alltet! Avundas dem som ändå känner en viss lättnad när man väl gråtit klart 😮.

Jag har aslätt för att börja gråta! Jag gråter nästan alltid när jag får starka känslor för något. Tex om jag blir riktigt riktigt glad så gråter jag, arg, ledsen osv! Jag försöker att inte gråta bland folk men ibland orkar jag inte hålla tillbaka  men då vänder jag alltid bort ansiktet och försöker torka bort tårarna! 

Jag känner mig olika beroende på varför jag gråter. Men om jag gråter för att jag är ledsen brukar jag känna väldigt ledsen, jag vill gärna vara själv och inte bli störd. Det känns alltid bra efter att jag har gråtit, jag blir alltid mycket gladare och piggare! Känns liksom som att man har sköljt väck all sorg osv.