Här finns det nästan uteslutande medlemmar som är tonåringar i detta nu :) Så jag tror inte att det finns så många som har tonårsbarn, även fast det säkerligen sitter någon förälder här också.

Jag var hemsk i tonåren. Utvecklade generaliserat ångestsyndrom och var deprimerad väldigt ofta. Jag var rebellisk och bråkade alltid med mina föräldrar. Började dricka när jag var 12 för att självmedicinera depressionerna.

Men sen hände något när jag träffade min nuvarande sambo när jag var 15. Han är 4 år äldre än mig, och för att förhållandet skulle fungera så var jag tvungen att bli lite mer vuxen. Jag slutade dricka helt (och har än inte ens druckit Herrljunga cider sen slutet av 08). Min mormor sa väldigt ofta att jag blev en helt annan person när vi träffades, och det är nog faktiskt sant. Tillslut blev jag en sofistikerad kvinna, trots allt.

Något av det viktigaste tror jag är att möta tonåringar på deras egen nivå, och acceptera deras brister under denna period. Att stå och skrika på dem för att de rakat av sig håret och köpt kängor med stålhetta är ingen bra idé (det var b.la det min mor gjorde).

Tonåringar dras till saker de inte får göra, och vill testa gränser. Därför är det så vanligt med alkohol och tobak, och även tyngre droger, bland tonåringar. Det var ju inte riktigt så i mitt fall, men jag vet att det är väldigt vanligt. Givetvis finns det saker föräldrarna kan göra. Och det är att föregå med gott exempel. Röker föräldrarna och det finns cigaretter i huset så är det inte konstigt att barnen provar. I vårat hus kommer det aldrig någonsin finnas alkohol heller, eftersom att det blir svårare för dem att få tag i det då (även om det inte är så svårt att få någon att köpa ut så är i alla fall inte vi som föräldrar en del av problemet).

Tonåring - hormoner - grupptryck osv. i evighet. Inte lätt och dessutom väldigt olika från person till person. Vi har fem fd. tonåringar, yngsta nu 21 äldsta 33. Vi har försökt ge ungarna rådet att om "kompisarna" hittar på något som de själva inte vill ge sig in i så skyll på oss. Vi var gärna töntiga, stenhårda "syndabockar" för ungarnas ursäkter att gå hem istället och hjälpte det dem så var det värt lögnen. Vi sa dessutom - oavsett vad som händer - ring/be någon kompis ringa eller kom hem! Vi motiverade det med att "den dag du sitter där i en eka mitt på sjön och har tappat årorna" eller "ligger våldtagen och nerslagen i ett dike" så uppskattar du att vi kommer att sakna dig/leta efter dig väldigt snart om du inte hört av dig. Visst har våra ungar gjort sina vurpor, det hör väl till. Förhoppningsvis lärde de dessutom av sina misstag. Kan man sedan resonera om saken hemma kan man tipsa om att varva/eller spä ut alkohol med vatten eller MYCKET ren söt dricka. Oftast tror kompisarna (om grupptrycket känns jobbigt) att varje följande grogg är alkoholspetsad om den första var det. Dessvärre ELLER dessbättre - hur man nu ser det - ringer våra ungar fortfarande hem när livet kör ihop sig. Skönt att de känner tryggheten i att kunna vända sig till oss för stöd och hjälp. Så vill vi ju ha det även om vi blir lite "trötta" ibland.

#2 Det låter bra med det där att dom fortfarande ringer hem om det är något! Då tror jag verkligen att dom känner att ni lyssnar på dom, för även om man är vuxen så kan det vara skönt att prata om saker och ting med sina föräldrar! :) Tack för dina ord! :)

Det värsta är nog när vi föräldrar tror att våra egna barn är änglar och andras barn är de som lurar i dem saker. Valet är ju fortfarande individens. Nyttigt är kanske att fundera på hur man själv är som förälder,eller hur man hanterar sin vuxenroll? Skraj för hur andra ska uppfatta en,vad grannarna ska säga? Ja,då har du redan skapat ett barn som lättare faller för grupp tryck. Är du petig med ditt utseende? träninsfreak,ja då kanske din dotter sätter stort värde på ytan och kontrollerar inte den inre självkänslan.

Det här var kanske exempel som hör till ytterligheterna men ni kanske förstår andemeningen. Vi vuxna guidar inte bara i ord utan även i hur vi själva agerar, ofta med dubbelmoral också

Jag brukar rannsaka mig i detta och än så länge har den metoden lyckats ganska bra. Ta i trä!

Att alltid veta att man kan ringa om något går fel är jätteviktigt. Det har varit en jättestor trygghet för mig. För att man ska våga ringa måste man veta att man får hjälp och stöd om man ringer och behöver skjuts hem för att man är stupfull och gjort något dumt - inte en utskällning.

En annan sak är att man ibland kanske måste acceptera att ens tonåring inte alltid gör som man vill. Att ens 17-18-åriga tonåring går på fest och dricker ibland är inte alltid något som går så bra att förbjuda. Då kan det vara en bättre idé att prata om och diskutera alkoholvanor, grupptryck och sådant. Knepet att som förälder gärna ta på sig skulden och vara "syndabock" som Mrs Me pratade om tycker jag också faller in under det här. Det handlar om att skapa ett öppet klimat och förmedla kunskap och erfarenhet om alkoholvanor, grupptryck, tobak, sex - eller vad det nu kan vara. Att hjälpa tonåringen hantera det hela istället för att bara förbjuda.

Detta behöver inte i sin tur betyda att man ger sitt godkännande och tycker att det är bra att ens tonåring går på fest på dricker - bara att man inte väljer att slå dövörat till och bara säga "Ajabaja, nu har du varit dum och gjort fel!". Det är när man behöver smyga med det hela det ofta går fel. Då kanske man till exempel hellre väljer att sova över hos någon man inte känner efter en fest, istället för att åka hem och låta föräldrarna se att man är full.

Jag tror också att det är viktigt att som förälder inse att man inte riktigt kan behandla sina tonåringar som barn längre. När man är tonåring vill man inte bli bemött som ett barn längre, man vill bli tagen på allvar. Man börjar känna att man klarar sig själv och att man vill få ta riktigt ansvar över saker. Ta deras problem, åsikter och tankar på allvar, även om de inte alltid känns så mogna, allvarliga eller logiska för dig. Bemöter man sin tonåring som en vuxen och vågar ge ansvar och förtroende kommer mest troligen tonåringen att börja bete sig mer vuxet och ta mer ansvar.

Trevligt att ni är engagerade i diskussionen! Kul och bra o veta vad andra tycker om saken! Fortsätt och ge eran uppfattning och era tips! :)

Jag är själv 16 år och har bara provat att röka (cigg och vattenpipa) och alkohol. Jag tycker att det smakar uruselt och är något väldigt värdelöst personligen. Kan också påpeka att jag vuxit upp med alkoholister och andra missbrukare som predikat om att jag inte ska beté mig dåligt eller röka, dricka, falla för grupptryck. Tycker det är ganska ironiskt.

De flesta vuxna jag möter tror att jag och andra tonåringar inte bryr sig och gör vad vi känner för, att vi inte tänker efter. Men, de flesta av mina vänner har också en förebild som dom verkligen lyssnar på. Vi alla är väldigt enade om att dubbelmoral är vad som gör att vi slutar lyssna på någon. Visst, alla är inte perfekta men att t.ex. säga till sin tonåring att hen är bra på sitt eget sätt och att man ska acceptera andra som de är för att senare sitta och klaga på folk i tv soffan och deras utséende är inte vad vi definerar som bra förebild.

Själv tror jag på lite "strängare" uppfostran. Med det menar jag klara riktlinjer om vad som förväntas och att när man gör "rätt" får man lite extra uppmuntran.

Jag bor för tillfället själv i Korea och ska göra det åtminstone tills jag går ut gymnasiet om 2 1/2 år. Det tycker jag är jätteskönt, frihet men ansvar. Om man pressar sin tonåring så kommer den bara vilja bryta sig fri. Mina föräldrar har väldigt hög arbetsmoral men är dåliga förebilder och det tror jag är en stor del av att jag är 36 timmars resa hemifrån.

När det gäller att stötta sin tonåring så kan det hjälpa att den vuxne/föräldern berättar om sina egna erfarenheter och speciellt VAD du önskar/skulle ha gjort annorlunda. Sen såklart, uppmuntrande ord och att lyssna kommer långt 

#7 Tack för dina ord! Bra att även Tonåringar skriver här och säger vad ni tycker och känner! Det är alltid trevligt att se vad andra tycker, och det är precis det som man kan ta lärdom av! Tack igen :)

Jag var nog i princip en ideell tonåring :) Inget festade, ingen tobak, alkohol, eller sviniga killar, haha.  Jag har väldigt hög moral och är en god människokännare. Det var inte tack vare uppfostran tror jag, då min syster är nästan raka motsatsen. Men mycket hänger nog på att ha en bra förebild, självförtroende och våga vara sig själv.

Mina föräldrar har vart ett enormt stöd i mitt liv. Jag älskar min mamma mer än allt.
Jag fyller 19 år nu i mars och ändå är det henne jag går till när jag är ledsen. Har nyligen fått mitt hjärta krossat och hon välkomnar mig med öppna armar trots att jag säker 5 nätter den senaste veckan kommit instormandes, gråtandes helt okontrollerat mitt i natten. Hon går upp 5 ska tilläggas, men ändå ligger hon och pratar med mig och får mig att må bra.

Jag vänder mig till min mamma om allt, när jag är glad, ledsen, arg, har något problem eller bara behöver prata.

Detta för att hon alltid funnits där. Mina föräldrar hämtar alltid oss barn efter att vi vart på krogen eller festat. tom mina syskon som fyller 24 & 25 i år och inte längre bor hemma kan de åka och hämta om något skulle krisa. 
De har alltid gjort det klart att även om vi var för små att dricka, och var helt dyngraka skulle vi eller en kompis ringa så de fick hem oss. Det var (och är) alltid viktigast.

Just det tror jag är viktigast. att finnas där och stötta när man gör misstag. Även om de blir besvikna.. Då vill man komma gång efter gång om man mår dåligt. För man vet att det inte spelar någon roll, mamma lyssnar och tröstar alltid.

Förbjud gärna, utan att det går till överdrift. Men låt barnen veta att du som förälder finns där. Även om löften/regler, eller vad det nu kan vara, bryts. 
Sedan tror jag inte man ska förbjuda sina tonåringar till för mycket. Jag förstår att mina föräldrar vill skydda mig, men jag måste få göra mina egna misstag. De får gärna dela sina historier och komma i råd men i slutet av dagen är det mina val. Allt jag vill är att dom ska finnas där när allt går åt helvete, och krama om mig och säga att det blir bra utan ens ett ord om "vad var det jag sa".

Tonåren är en bergochdalbana, ibland vill man vara stor och tuff, ibland vill man vara barn. Jag har fått vara båda och jag tror det är viktigt.

När man känner sig vuxen vill man inte bli behandlad som ett barn - då blir man ännu mer sur och tvär.

Jag behövde någon som kunde sätta gränser, även om jag tänkte kliva över dem senare. Mamma förstod att jag bara ville prova och eftersom jag aldrig varit intresserad av alkohol, tobak eller farligare saker lät hon mig hållas.

Min bror ringde mamma halv 6 på morgonen en gång, aspackad och skitledsen. Hon skällde inte ut honom. Istället hämtade hon honom, lät honom gå och lägga sig och så diskuterade de saken dagen efter.

Han hade fått prova, och han hade själv lärt sig den hårda vägen att det där vill han inte göra om. Hade mamma skällt ut honom hade han aldrig vågat ringa henne igen om han skulle hamna i samma situation igen. På samma sätt som jag själv lärde mig att det skulle bli kallt om jag inte lyssnade när mamma sa att jag skulle ta en tjockare jacka på mig.

Menar såklart inte att man ska säga att det är OK med droger och så vidare! Men att visa - Mig kan du komma till, oavsett om du är glad, ledsen, har gjort något dumt eller bara vill prata lite. - är väldigt viktigt. Eller var för mig och mina syskon i alla fall.

Vad mycket kloka ord ni skrivit i den här tråden!

Jag har inga tonåringar själv - men snart så.🙂Däremot har jag jobbat med tonåringar och har även tydliga minnen av hur det var i mitt tonårsliv.

Att lyssna tycker jag är viktigast. Dessutom ska man aldrig säga en sak och göra en annan. Tonåringar genomskådar allt vuxenspel. Ju mer skillnad de ser i hur man lär och hur man lever, ju mindre litar de på en. Det är, tycker jag, bättre att erkänna sina brister och misstag för tonåringar än att försöka spela upp nån sorts ideal-förälder-roll.

Lika lite som en tonåring gör rätt jämt, lika lite gör en tonårsförälder det. Om jag ärligen berättar hur vilse jag kände mig ibland och hur jag upplevde mina föräldrar, ju mer OK känner sig tonåringen jag har framför mig.

Sen kommer det att bli trotsiga diskussioner där min tweenie (teenager wanna be) naturligtvis kommer att fortsätta vara övertygad om att han har rätt och att jag har fel. Och vissa gånger kommer jag att ha fel. Andra gånger får man väl acceptera att inga livserfarna "föreläsningar" i världen kommer att kunna lära min son hur livet ska levas. Det måste han ta reda på själv.

Då gäller det för mig som mamma att ha is i magen och lita på att min tonåring faktiskt har ett sunt förnuft och en hyfsat normal självbevarelsedrift. Envisa är vi båda och så var det för mig med när jag stod där och bråkade med min pappa en gång för länge sen.

Min sambos bonusbarn har lärt mig mycket om dagens tonårsliv. Det slående, när jag tänker på mina och dotterns diskussioner (hon har passerat 25 nu), är hur likt det är det jag gick igenom på 70-80-talet.

Alla tankar den tjejen hade om sig själv i förhållande till mamma, kompisar och det stora intresset; KILLAR, hade jag också tänkt en gång. Det klokaste jag sade till henne då var faktiskt det jag lät bli att säga.🤐 För hon behöll sitt förtroende för mig och det var hit hon vände sig (till sin pappa och mig), när hela livet rörde ihop sig och hon var på rymmen hemifrån ett tag. De misstag hennes mamma hade gjort strax innan dess, lärde mig en hel del om vad jag vill undvika.

Men men, än är jag inte där. Min viljestarke son värmer bara upp än. Han är en helt normal 12-åring som tycker att jag är sååå piiinsam, när jag kommer i närheten av hans kompisar utan munkavle.😃

Jag känner att vuxna vill att vi ska bete oss vuxet men behandlar oss som barn. 

**Hur var du i tonåren? Och tror du att dina barn kommer bli som du, eller om dom redan är det?
**Jag är mitt i tonåren nu, jag är 17. Jag har varit helt hemsk med självskadebeteende, ångest, depression och personlighetstörningar. Jag går på terapi två gånger i veckan och försöker lära mig handskas med alla mina känslor. vilket funkar rätt så bra. Hela mitt liv har jag känt att skaffa barn i framtiden aldrig kommer bli aktuellt. Tanken på att mitt barn blir som jag är för mig helt hemsk, Jag vill aldrig att någon ska få ha det som jag har haft det/har det just nu. Dessutom vill jag inte uppmuntra självskadebeteende genom att visa mina egna ärr på min kropp och jag kan ju inte direkt dölja hela min kropp i 20 år. Nej. Barn blir nog aldrig aktuellt. 

tygla tonåringar:
Bestäm tillsammans vilka regler som finns och håll fast i dem, Även hålla vad man säger är viktigt. Ta min mobil om du säger att du ska göra det om jag bryter mot någon regel tillexempel. Men att göra undantag ibland och vara förstående är minst lika viktigt. Strunta inte i mina känslor bara för att det är mitt i natten för att du vill sova eller sådana liknande saker. Kompromissa är också en bra grej man kan göra när man inte kommer överens. Tillåt tonåringen att göra lite okloka val ibland så denne lär sig av konsekvenserna. Gör inget samtalsämne pinsamt såsom sex, pojkvänner/flickvänner. Prata om det som om du vore en kurator liksom.  Det är iaf det jag skulle vilja/velat ha/haft. 

**Vad tror ni är den största anledningen till att tonåringar börjar med alkohol och tobak? Finns det något som föräldrarna kan göra åt saken?
**Anledningen till att jag inte röker och dricker är för att min pappa är missbrukare. Jag har aldrig fått något predikat för mig eller så, det är ett val jag har gjort själv för jag har sett hur det kan bli och det är jag inte intresserad av i mitt liv. Men alla har ju inte en missbrukare att lära sig av så jag vet faktiskt inte hur man ska få sin tonåring att inte börja med dessa saker. Alt. att man visar konsekvenserna och sen låter tonåringen göra sitt val.

Jag är 17 år och har aldrig rökt, druckit alkohol, energidryck eller liknande, aldrig tagit droger, varit ute sent osv. och jag vet faktiskt inte riktigt varför, jag vill helt enkelt inte göra det och bryr mig inte så mycket om grupptryck :) Vill leva ett bra och hälsosamt liv och lägger ner tid på annat än att festa. Jag idrottar, umgås med min pojkvän eller lillebror m.m. Fått höra rätt mycket negativt pga. det här, eftersom jag inte vill prova alkohol osv, men ja… det är sån jag är antar jag :)

#14 Du ger oss föräldrar hopp.🌺

Alla tonåringar är inte supande, rökande och ilsket trotsande bråkstakar. Men samtliga söker sin vuxenroll och det måste ju få ta den tid det tar.

Jag har smakat alkohol men aldrig druckit mig varken lullig eller full.
Aldrig rökt eller snusat heller. Aldrig tagit någon drog.
Och sällan festat (nykter dock de få gånger) osv.
och är 22 år gammal, fyller 23 år iår.