Fel post, är på mobilen. Sorry

#1 Vad skulle du skriva då?

Låter som depression. Hormonerna som stormar i din kropp nu gör dig förmodligen förvirrad och deprimerad. Det var jag också när jag var tonåring. Jag trodde att jag var ensam i världen att känna så, att det aldrig skulle gå över och jag mådde skit dåligt. Fast det gick över, ju fler år som går, desto lättare blir det. Idag ser jag tillbaka på min tonårstid och tänker "fan, om jag bara hade vetat att det är okej att må dåligt i den åldern. Att man kan bli deprimerad av hormoner".

Du borde prata med någon. Kurator eller psykolog. Okänslig eller ej, låt en kurator försöka lista ut grunden till din situation. Du behöver prata av dig ordentligt och diskutera saken med någon annars sluter du dig i dig själv och livet kommer inte att bli särskilt roligt :/ jag brukade stänga av mig, men vem vill leva utan sorgen som kommer med kärlek? :P bittersweet vet du, vem vill leva utan att vara kär? Känna sig behövd, älskad, omtyckt. Livet blir tråkigt om man inte får gråta när man behöver gråta eller skratta när man har roligt.

Sätt dig inte i en djupare depression, skaffa hjälp på en gång medan du ännu bryr dig :) det är bara du som kan be om hjälp. Något bryr du dig iallafall, annars hade du inte skrivit här :)

#3 Ja.. men asså jag mår inte dåligt, jag bara mår ingenting typ. Känns som att jag aldrig kommer bli samma tjej igen.. även om jag pratar med någon

Det är ju det du ska ta itu med :) man måste inte må dåligt för att prata med någon och en depression behöver inte betyda att man vill ta livet av sig osv :P när jag blir deppig så skiter jag i allt i stort sett. Kan bli helt likgiltig och bete mig som en zombie tills det går över. Kommer till och från sedan tonåren, men håller på och utreds nu på vuxen psyk.

Du borde ändå prata med någon. Diskutera tex När började du bli mer likgiltig? Var det i samband med någon händelse eller stiger det gradvis? Är det alltid såhär? Finns det något tillfälle då du känner dig tex ledsen eller glad? Finns det någon person du gillar att umgås med?

Om man är helt likgiltig och lika gärna kan sitta och glo in i en vägg hela dagen, då är man deprimerad. Vill du prata med någon om detta så gå till skolkuratorn, gör flera trådar på internet eller skicka ett pm till mig så kan jag vara din psykolog :) du borde iallafall ta itu med det så att det inte följer med dig upp till vuxen ålder så att du till slut sitter ensam utan pengar eller möjlighet till jobb i en skitig etta och lever på socialbidrag och stirrar in i väggen ;)

#5 Tack för ditt svar. Det finns massor med personer jag gillar att umgås med i vanliga fall men nu så känns alla så onödiga att vara med och varje sak dom säger irriterar mig till döds typ. Min mamma och jag brukar kanske bråka en gång i veckan men nu bråkar vi typ varje dag för jag skiter i det hon säger till mig. Jag vill inte vara såhär men jag orkar inte ändra på mig, hur mycket jag än vill just nu så bara orkar jag inte, det känns så onödigt. Känns liksom som att det spelar ingen roll hur jag är nu för jag kommer ändå bli vuxen sen och då kommer jag ändå flyttat härifrån så det är ingen idé att ha vänner här och vara omtyckt här och så..

Ajejaj, det är inte säkert att du kan flytta hemifrån om du inte sköter skolan vet du. Du måste ha betyg i högstadiet för att komma in på gymnasiet och vill du plugga vidare så måste du sköta gymnasiet. Svårt att få jobb nu för tiden.

Ingen idé att ha vänner där? :) kära vän, jag har ungefär en handfull kompisar nu i vuxen ålder, de flesta från skoltiden och många har jag tappat, men ingen av dom bor i närheten av mig. Jag måste besöka dom eller så får dom besöka mig men vetskapen om att man har vänner gör otroligt mycket.

Men man måste ändå ta hand om sina vänner. Du kan åtminstone förklara läget för dom? Berätta hur du mår, förklara att du kan vara svår att hantera just nu.

#7 Jag har bra betyg, väldigt bra tillochmed. Men nu orkar jag bara inte göra mina läxor eller gå till skolan..
Och jag har massa vänner, bra vänner. Men det känns som att vi kommer alla flytta på olika ställen och att vi kommer tappa kontakten sen. Därför känns det så onödigt att vara en bra vän nu, för jag orkar inte vara en bra vän och kan istället skita i dom för jag kommer ändå inte ha kvar dom sen.
Jag vet inte varför jag känner såhär, det är som att alla mina känlor och allt jag bryt mig om så mycket bara har försvunnit. Jag har varit en person som har brytt mig om mitt liv, om min hälsa, om mina vänner och om mitt omdöme men nu känns det liksom som 'who cares, i'm gonna die anyway'.

Allt du skriver pekar på depression, står fast vid att du ska prata med någon :)

Och det är ju lättare att ha kvar vännerna sen om du är en bra vän nu. Om du struntar i dina vänner nu så står du utan vänner alls sen.

Nåväl, det finns nog inget jag kan göra för dig verkar det som :/ alla måste vi gå våran egen väg :/

#9 Aja, jag ska prata med någon. Helst nån jag känner, kanke en vän. Tycker inte om kuratorn på våran skola och vill inte gå till nån psykolog eller vad det heter.
Men det känns som om alla har förlorat hoppet om mig.. sm att jag inte är värd att vänta på. Jag vill bara gråta, men det går inte. Jag är inte ledsen, jag är ingenting. Jag kunde lika gärna vara död. Ingen tror på mig heller.

Jag hade en period när jag också ville gråta men inget kom, jag gick alltid runt och kände mig ledsen men visste inte varför. Kände mig vilsen och att jag inte hörde till den här planeten. Jag skrev ett brev till min mamma och förklarade läget i hopp om att hon skulle förstå varför jag ibland blev arg eller jobbig. Efter ett tag blev det som så att en dag varje månad brast jag ut i gråt och grät floder. Då drog jag på musik, grät så mycket jag behövde och sen kändes det lite lättare. Ett tag.

Börja med att prata med en vän :) man måste börja någonstans.

#11 Okej, tack så mycket för att du hjälper mig!

Ingen fara :) det är hemskt att tonåringar går igenom sånt här med känslan av att ingen tror på en eller att ingen bryr sig :/ mycket som händer i kroppen i tonåren och psyket mår inte alltid som bäst. Vet att under min värsta tid i högstadiet kunde folk kalla mig för löjlig osv om jag råkade nämna att jag var deppig. En av mina lärare däremot kom in på min lektion en gång, tog tag i min handled och släpade ut mig till kuratorns dörr, öppnade dörren, sa "du måste snacka med någon" och puttade in mig och stängde. Jag skrattade och slog mig ner och sa "hej kuratorn, vad ska vi prata om?" jag hade inte bett om något samtal xD men om man vill ha hjälp med något så ska man banne mig få det tycker jag. Från vilket håll som helst. Någon som lyssnar! Om du behöver skriva av dig så säger jag det igen, det är okej att skicka pm isåfall, om du vill ha lite back up liksom :)

#13 Tack, jag blir verkligen glad att det är någon som bryr sig när ingen annan gör det. Du har verkligen fått mig att inse att jag ska prata med någon, för jag vill få tillbaka mig själv..

Så ska det låta! :D ett steg i taget! Att först och främst bestämma sig för en förändring är ett stort steg i rätt riktning :) prata med någon som du litar på, men om du ändå skulle få negativ respons, ge inte upp! Det finns andra att prata med :) huvudsaken är att du bestämt dig för att såhär vill du inte leva, sen får man ta en sak i sänder. Det kommer att lösa sig ska du se :) det kan ta tid att komma till roten på problemet men så länge du kämpar så kommer du framåt och förr eller senare så ser du tillbaka på den här tiden som en jobbig period men du är då också en erfarenhet rikare och kanske kan hjälpa andra som mår som du. Stöttar dig så länge du behöver det :)