Okej.. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. För tillfället känns allt tungt och jobbigt. I fem år nu så har jag levt i ett hushåll som inte fungerat. Och när jag säger inte fungerat så menar jag det verkligen.
Det har ungefär känts som om man vore i en askungen saga av disney. Min pappa står för allt ekonomiskt och dom gapar som fågelungar efter mer.
För tillfället har min pappa gjort slut med min styvmamma, hon har hittat ett nytt hus och vårt gemensama hus är sålt. Men.. trots detta så flyttar hon inte.. hon hade lovat att flytta nu som på måndag men har fördröjt det med ännu en vecka.. och fortfarande mjölkar hon min pappa på pengar och ungarna hennes gnäller om hur allt är orättvist.
Men jag förstår faktiskt inte hur det kan vara orättvist för dom att ha ett helt hus för sig själva, plus detta huset för att jag är så undantryckt att jag inte ens vågar öppna munnen mer. Jag rör mig knappt i huset längre heller, det finns ingen mening att bli mer mentalt utpressad när jag är så nertryckt i skorna redan.

På allt detta så har jag blivit dålig med något läkarna tror är endometrios, en inte så himla känd kvinnosjukdom. Finns att läsa om här någonstans på ett forum. Och jag har kämpat med klorna ut i över ett halvår nu, men det känns ganska hopplöst.
Skolan går dåligt för att jag ständigt är sjuk och totalt utmattad, minsta överanstränging så har jag feber direkt och somnar som en sten när jag kommer till närmaste säng. Jag har ständigt ont och jag ser faktiskt riktigt hemsk ut och nu såhär dags till studenten och balen så är allt bara… BLERGH..(!)

Det enda jag egentligen vill ha nu är ett hus jag kan kalla mitt eget hem och att bli frisk. Det går inte att vara positiv alltid :(