Identitetskris kallas det, de flesta går igenom det någon gång. Jag kämpade mycket med just detta i höstas, då kunde jag sitta vid sjön i flera timmar och bara fundera. Allt kändes bara fel hela tiden, hur jag klädde mig, hur jag pratade och hur jag betedde mig. Större delen av dom tankarna har försvunnit nu och jag vet fortfarande inte vem jag är. Men jag är mig själv och det är allt som räknas :) Ge det lite tid och fundera, mycket & länge. Lär känna dig själv helt enkelt :)

#1 Tack så mycket, väldigt bra svar :) Men jag vet inte hur jag vill vara, har bara lust att typ raka av mig håret och börja supa varje helg. Eller nått sånt, haha.

Jag tolkar det som att när man är sig själv, då är man trygg i det man säger och det man gör. 

Inga hämningar helt enkelt, oavsett om man gillar att sitta stilla och vara tyst eller flaxa runt och skrika.

Jag t.ex., när jag är "mig själv" så är jag ganska social, inte överdrivet men inte för mycket, och ibland (notera: IBLAND 😊) högljudd, dock bara med vänner. Många av mina nya klasskompisar klagar mycket på att jag är högljudd (alltså att jag kan stoja till lite för mycket), men ändå väljer de att umgås med mig, så det är inte mitt problem 😎

Dock så verkar flera av några personer i klassen börjat få olika uppfattningar och fördomar om mig pga detta, så jag försöker att jobba på det 🤪

Men kortfattat, du är dig själv när du beter dig naturligt, dvs reagerar på saker på ett visst sätt, agerar och uttrycker dig på ett annat!

hur vill du vara? hur är du när du är själv? det ser jag som att vara sig själv, svaret på de 2 frågorna.

Jag som person är … Avslappnad, stressar inte, allt löser sig (på nåt sätt……). Sen bryr jag mig inte om vad andra tycker riktigt om jag inte frågar om deras tyckte. Gillar de mig inte för den jag är är det inte mitt problem. Det är jag som person ;)

Jag är ganska säker på att jag låter 150% drygare här i texten än vad jag är i verkligheten x)

Jag tänker lite liknande #3, att man är bekväm med det man gör/säger och inte gör grejer för att passa in eller för att andra ska bli nöjda med en. 

Men sen beter man sig inte lika dant med bästa kompisen som med farmor, eller med sin bror som med svenskaläraren - det säger ju sig självt, och man behöver ju inte vara mindre en själv för det, man har bara lite olika roller eller sätt att bemöta folk beroende på vilka det är. Bara du är bekväm med vad du gör och säger.

Det är inte ovanligt att man under tonåringen har lite identitetskriser.