Måste bara skriva av mig.

Jag har precis "gjort slut" en gång för alla med min bästa killkompis… som inte riktigt har varit min kompis eftersom jag varit förbannat kär i honom hela tiden. Ska btw nämna att jag är 17, han är 18. Vi har känt varandra nästan sedan vi började gymnaiset, så i ca 1,5 år. I början när vi träffades var vi lite på g, men han gav mig falska förhoppningar och blev tsm med en annan. Jag är en sån tjej som aldrig ger upp när jag väl faller för någon, för träffar så sällan nån jag verkligen gillar. Så jag släppte honom inte utan fortsatte vara kompis. När han gjorde slut med sin flickvän blev vi lite tightare, och det var väldigt fint mellan oss ett tag.

Men han är en sjukt svår person. Det är svårt att förklara. Men han är rätt känslokall, han visar ingen empati. Han har varit med om jobbiga saker i sitt liv, jag tror det beror på det, han har tagit bort all sorg genom att bygga upp en självkänsla till skyarna. Han tar aldrig åt sig, han blir aldrig ledsen, han kan aldrig känna med någon, bara slår bort. Han har sårat de två senaste tjejerna han var tillsammans med, jag har aldrig fattat varför men jag förstår nu, det tog lång tid för mig att inse att han inte är en bra person som gör så men nu har han även förlorat mig.

Jag har gett honom allt, allt, allt. Gett honom förtroenden, varit snäll, varit beredd att göra allt. Har haft det väldigt jobbigt i livet en tid nu och han har funnits där och stöttat JÄMT. Men det är så mycket han INTE har gjort. Han säger att vi är bästa vänner "när jag kan räkna mina riktiga vänner på fem fingrar måste jag ju ta hand om er" men han vill aldrig umgås på fritiden. På 1,5 år har vi varit och fikat kanske 3 gånger och en gång i början av vår relation lyckades jag få honom att komma hem till mig, men annars gör vi aldrig något. Vi smsar mycket och pratar i skolan, men han är en väldigt sluten människa. Han vägrar att vara personlig, och han erkänner det också. Jag bli ledsen av att höra "du behöver inte veta allt heller ;) ". Såklart man inte måste delge allting med sina vänner som man tänker p, som händer i ens liv, men man behöver inte erkänna att man "väljer ut" vem som får veta vad. Men han bara stänger in sig och visar en självsäker, egoistisk mask utåt. Och han vägrar att erkänna det. Och ibland så kan han bara säga "Lös problemet!" när jag ber om råd. Han vill hjälpa fast ändå inte, typ. Jag vet inte. Ibland kan han säga jätte fina saker, men ibland är han sådär arrogant och nonchalant.

Jag har flera gånger sagt att jag inte vill va hans vän mer för det gör så ont när jag gillar honom så mkt och han inte känner likadant (ja, för han har vetat ett bra tag att jag är såhääääär kär i honom) men han säger bara att det inte är några problem för honom. Nej kanske inte, men det har gett mig riktigt jobbiga känslomässiga problem. Men han vägrar fatta det. Och jag älskar ju honom för han är egentligen en otroligt SNÄLL människa så jag har inte kunnat/velat släppa honom.

Men igår brast det för mig, har gått och tänkt i flera dagar på att han är en stor del av orsaken till att jag brutit ner mig själv oerhört mycket det senaste året. Så jag vägrade prata med honom när vi träffades på tågstationen, gick bara iväg. Han frågade mig på kvällen varför jag var arg, och jag sa att jag inte ville prata om det, det lät för elakt. Och jag vill inte vara elak, vara bitchig, vara löjlig. Men han sa "det tål jag minsann!" Jaha… så jag skrev ännu ett av de hundratals jättelånga sms till honom, och ja det var ganska elakt, men det var vad jag kände. Att han var känslokall, hade ingen empati, spelade överlägsen, att jag inte fick ut nåt av vår relation, att det var hans fel att jag mår som jag mår, att han inte vart värd den tid jag lagt ned på honom. och sen skrev jag att jag visste att det lät elakt osv men "jag orkar inte vara snäll längre" för han får mig att må dåligt.

Då svarade han(och här får ni ett typexempel på hans jävla arrogans, hans förbannade känslokalla kommentarer): "Okej, lycka till fröken! ;) " jag blev så otroligt arg så jag bad honom dra åt helvete, han sa "dit har jag varit på väg länge!" jaha. så var det med det. SÅ JÄVLA MYCKET BETYDDE JAG FÖR HONOM. kvällar och dagar av smsande och delande av känslor och givande av förtroenden och varma kramar i skolan och allt allt som vi ändå haft, en fin relation kunde det ha blivit men det funkar tydligen inte. nehe. Förlåt för långt skriv.