Mitt liv är en ända gödselstack
Igår(tisdag) bröt jag ihop i skolan, jag förklarade för lärarn hur det var. Hon kallar in ett krismöte till idag(onsdag) och ringer till mamma o papoa för att be dom dyka upp och om inte så görs en anmälan till Socialen. Redan efter skolan när jag ska stanna till hemma för att hämta min hjälm innan jag åker till stallet med mamma. Då står han där och stirrar på mig. Jag hämtar min hjälm och påväg ut ser jag att han ännu står och stirrar, jag undrar varför han ser så arg ut och frågade om det var något och han snäser "JAG VET INTE ÄR DET DET?!" jag hade bråttom till stallet och sa "vi får prata om detta när jag kommer hem" När jag kommer hem vägrar han prata med mig hela kvällen, bara total ignorerar mig. På kvällen sa han "jag går och lägger mig nu, om du gör densamma eller ens finns kvar i livet när jag vaknar bryr jag mig inte om" han referar då till vad lärarn sa när hon ringde om mötet då vi pratade om att jag inte vill leva. På morgonen försov jag mig för jag var uppe på natten och grät(i vanlig ordning). Efter mötet så har lärarna tydligen kommit överräns om att om jag får mer sömn kommer jag att vips bli glad och sprudla av livslust, fast dom förstår inte…. Jag vill försova mig, jag vill inte vakna, jag vill inte leva i världen när den är så mycket skit och jag inte vet varför jag mår piss och har gjort det i flera års tid. När pappa berättade på kvällen om vad som bestämts på mötet blev jag irriterad, Åtgärderna dom ska göra är att ta bort min dator efter 22….. Jag har inte rört min dator på över en månad och mobil använder jag bara till ljudbok. Så sa han "asså när jag var i din ålder så visst livet var jobbigt men det påverkade ju inte mig så och det gör det inte med andra heller så jag fattar inte varför du mår så dåligt" han verkar tro att jag är så ledsen över typ att mina skosnören är smutsiga, han fattar inte hur djupt det går. Detta har jag dragits med sedan jag började 4an i skolan, det blev värre när jag börja högstadiet. Nu går jag i 8an och kan inte ens delta i undervisningen för hur skit jag mår. Han förstår inte att det inte finns en enkel anledning eller förklaring utan att det bara finns där, i mina ögon som alltid är påväg till tårar, i min själ som bara har mörkret där. Jag kan inte bli kvitt känslan. Och han tror att om jag får en god natts sömn så löser det allt, vilket det inte gör. Så jag blev tvungen att förklara allt, hur mycket jag vill sova för att slippa leva i verkligheten för allt där utom stallet är en ända gödselstack, hur jag inte vill vakna på morgonen, hur lite jag över huvud taget vill leva. Hans reaktion är "du får snart flytta tillbaka till mamma för jag klarar inte detta, jag klarar inte den här utmaningen" grejen är att hos mamma kan jag inte bo för hennes pojkvän låter mig inte vara där för han avskyr mig. Efter pappa är klar går jag ut och pratar med mamma i panik, hon var och festade så var rätt full så hon började rabla fosterfamilj. Jag vet inte om det var fyllerabbel men hon kanske har rätt… Jag har ju ingen annan stans att ta vägen så vad fan har jag ens att förlora?
Din pappa reagerar inte alls rättvist, min mamma reagerade också med ilska när hon fick nys om från skolan hur dåligt jag egentligen mådde. Det blev bara att jag låtsades må bra för att dom inte skulle bli arga över hur dåligt jag mådde. Även ens föräldrar bär på jobbigheter, de har sina utmaningar inom sig de behöver slåss mot varje dag precis som du gör.
Jag känner mig bekymrad över att du inte har någon annan att vända dig till och blir så kasst bemött som jag en gång blivit av mina föräldrar. Du behöver definitivt medicineras för ditt mående, om du kan föra en lugn diskussion med din pappa om att ta med dig till psykiatrin och istället hjälpa dig att må bättre genom att ge dig den vård du behöver. Mediciner kan inte fixa problemen men det hjälper dig hantera dina problem medan du jobbar på dom med psykolog. En förälder är skyldig till att hjälpa sitt barn och ge den vård barnet behöver, de finns inte plats för att vara självisk i deras roll som förälder, du har rätten att må dåligt också. Det finns resurser att hjälpa dig och du behöver dom, det är hans jobb att ge dom till dig.
#1 jag vet bara inte om jag kan må bra hos pappa…. Jag är så trött på att vara ledsen och jag har panik för har ingenstans att ta vägen i sommar för jag kan uppenbarligen inte vara hos min pappa….
Problemet är att skolan på egen hand har inte resurser att hjälpa någon med dåligt mående på det sätt du behöver. Jag skulle vända mig till BUP om jag var du.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#3 går redan till BUP för min Adhd och jag har försökt förklara m3n dom säger att dom inte har tid och att jag får ta det nästa gång…. Om två månader, så säger dom varje gång…
Jag blir så arg så jag kokar. Vilka sk-tföräldrar du har! Det är absolut inte du som gör något fel. Det är de som beter sig som bortskämda snorungar och inte tar sitt ansvar.
Finns någon ungdomsmottagning där du bor? Försök hitta en och gå dit och prata.
Och BUP eller psykiatrin där du bor borde ta ett allvarligt samtal med dina föräldrar.
Det finns medicin man kan få om man har adhd. För en del gör det en väldig skillnad. Att få sova eller inte spelar stor roll för hur man mår, men det är såklart inte allt. Kärlek och stöd från föräldrar och andra spelar också stor roll. Och ibland medicin.
Finns det någon enda vuxen som du kan prata med? Lärare, skolsköterska, kusin, faster, mormor, i stallet……….. Ta alla halmstrån, kanske någon kan hjälpa dig vidare. Vet skolan hur dåligt du mår och om din adhd? Så att de inte bara tror en massa saker, och att du är nonchalant. Det är jobbigt att berätta, men nu har du ju börjat här och det är strongt.
Det gör mig så ledsen att nån enda unge skall behöva må sådär och känna sig så ensam.
Idag kan alla i vårt land välja om man vill bli förälder eller inte och man har ALLA skyldigheter att finnas till för sitt barn.
Jg fick båda dhd och autismspektrumsyndrom diagnostiserat när jag var 9 år och har sedan dess fått testa nån ny medicin för Adhd var tredje månad och Inget funkar, får bara dåliga biverkningar, BUP är övertygad om att jag är biverkningskänslig men personligen tror jag att de råkat ge mig fel diagnos. Vet inte om jag nämnt tidigare men varje gång jag försöker förklara får jag kastat på mig att dom inte har tid att höra om "vanliga tonårsproblem" och det hände när jag försökte förklara för socialen också när jag var där första gången. Men om det är vanliga jäk*a tonårsproblem varför i Hel***e mår jag så dåligt att jag inte kan sköta undervisningen, varför jag kämpar mig till skolan när jag ändå bara sitter där och inte får nåt gjort. När det är dags för krismöte(som jag inte ska delta i) så viftar mina föräldrar bort det med att jag är en unge som är allmänt lat och sitter uppe för sent på kvällarna och "får jag en bättre rutin blir allt bra" Men hur ska jag få upp livslusten om jag lägger mig 25 minuter tidigare? Jag mår så svinigt just nu och vet inte om jag vågar vända mig till min lärare igen för nu är det ända hon kommer ha i huvet vad min pappa säger "allt är perfekt hemma hon behöver bara lägga sig klockan 22 istället för 22.25 som hon brukar, får hon rutin blir allt bra" Och nu försöker dom pracka på mig att jag ska till ungdomsmottagningen för att kolla om jag har pms Men jag är 99% säker på att må skit hela tiden istället för veckan innan mens inte är PMS Jag är så trött på att höra att allt blir bra när jag är vuxen…
Fattar precis. Jag vågar inte ens berätta för mina föräldrar att jag mår dåligt. Jag vet att de bara kommer bli irriterade på mig. Hatar när inte ens mina kompisar förstår, de brukar bara säga ”det är bara puberteten”.
Men puberteten kan vara för j-lig, och det allra värsta är när folk säger att det är bara det det beror på. Jag vet!
Man kan ha problem med trötthet, orkeslöshet, depression och annat utan att man behöver ha en diagnos.
Har du läst om de diagnoser du fått och tycker inte att du känner igen dig?
Ett väldigt vanligt "fel" på oss här i norden är att vi lider av D-vitaminbrist. Speciellt vinterhalvåret, och det kan sitta i länge efter vintern, speciellt om man inte är ute mycket.
Många är också underdiagnosticerade med sköldkörtelproblem.
Har du gjort en riktig hälsokontroll där man tagit precis all prover som tänkas kan?
UMO fanns inte på min tid och alla är kanske inte världens bästa, men du kan väl ge dem en chans. Du behöver inte prata PMS. Men det är viktigt att du berättar precis hur dåligt du mår och om alla mörka tankar och känslor.
okej då vet jag, jag ska alstå skylla på att jag inte har lust att leva och börjar störtböla varje gång nån frågar hur jag mår, som 'r precis vad jag fått höra hela mitt liv och kommer fortsätta höra även på min egna begravning.
#10 vad menar du? Om du mår dåligt så behöver du kanske prata med någon som kan hjälpa dig att må bra. Om dina föräldrar inte förstår så kanske det finns någon annan du kan vända dig till? Mormor, farmor, faster? Vem som helst som du litar på och känner dig trygg med. Jag vet att föräldrar kan ha svårt att förstå ibland, dom vill nog inte tro att det är så allvarligt som det är. Ibland vet man inte hur man ska reagera eller hantera saker, och då blir det bara helt fel även om man menar väl. Fortsätt kämpa, prata med någon, försök förklara hur du känner även om det känns meningslöst.
#10 av: Sasha W
Syftar du på mitt inlägg ovan? I så fall förstår jag inte hur du läser? Läs om det sakta igen och försök se att jag verkligen försöker hjälpa dig och ge dig råd. Jag är verkligen djupt berörd av barn och ungdomar som mår dåligt, och det får mig att bli väldigt ledsen och upprörd. Mest upprörd i ditt fall är jag över dina föräldrar - de har inte förtjänat att få barn.
Du verkar vara inställd på att ingen förstår, att ingen vill hjälpa dig. Då blir det svårt att få hjälp, om man inte vill ta emot det folk vill ge.
Jag får väl ta och understryka. Jag bad om hjälp. Först hos socialen där jag fick det bortviftat. Sen av min lärare. Som drog ihop krismöte. Och det ledde inte till ett skit så jag ber om ursäkt om min inställning till att be om hjälp kanske inte är 110% positiv.
Åk in till psykakuten och berätta hur du mår. Då får du hjälp. Tro mig. Jag har varit där, när folk inte tror mig när jag har mått dåligt. Att åka in var det bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Du behöver inte ha med en vuxen om du inte vill. De kommer att ringa dina föräldrar, men du får hjälp. Berätta om att du inte klarar av allt i vardagen (Skolan), att du är deprimerad, vill inte leva och har ingen annan stans att ta vägen för att få hjälp, att detta är sista utvägen. Förklara noga varför du inte mår bra och att det inte går bort av sig självt. Hur länge har du mått dåligt? Berätta hur länge, så de ser att detta inte går bort av sig själv utan att det är något som du måste ha hjälp med. Jag finns om du behöver hjälp!
Mvh
Mig